Vem fan tror jag att jag är?

-

Den här lilla djävulen som ständigt gapar i ens huvud. Som säger att man inte är Good Enough, att man inte ska tro att man är nåt, att ens idéer är fåniga, att man inte kommer klara det, att man inte är värd det livet som man kämpar så hårt för. Att ingen kommer köpa boken eller idén eller vad det nu är som man lägger ner så mycket tid på. Att man borde skaffa ett vanligt jobb, som alla andra. Att man inte är i närheten så bra som dom som har lyckats med det du vill lyckas med, att man ska sluta sikta mot stjärnorna och drömma, och sluta att tro att livet är mer än vad det är.

Den där lilla djävulen som säger att man ska lyssna på kritikerna, på dom som inte ens känner en, som ifrågasätter och fäller krokben. Att ens vänner bara är positiva för att vara snälla. Att hjärtat sitt och magen sin och själen inte alls vet bäst. Den där lilla djävulen som skrattar åt en, hånar och förminskar, och får en att tvivla och vackla ännu mer när man försöker övertyga den om att man faktiskt är värd att vara lycklig. Att vi alla är värda att vara lyckliga! Att det liksom är hela meningen med livet...

Varför ska jag få ha det så här bra?
Varför ska jag få uppfylla min dröm?
Varför tror jag att jag har något viktigt att ge?
Varför tror jag att jag kan hjälpa andra till ett bättre liv?

Vem fan tror jag att jag är?

Det är en sån dag idag...
Men jag vet att det går över. Allt är en fas. Livet är en bergodalbana. Det går upp och det går ner. Som dagar och nätter. Som väder och årstider. Som solen och som månen.
Och jag har blivit väldigt bra på att hantera livets alla vägar och kurvor efter att ha tagit mig upp för dom allra brantaste uppförbackarna. Jag vet hur man gör. Jag vet att det är så mycket bättre att kämpa på än att ge upp. Att man får jävligt starka ben i uppförsbackar.

Prata med djävulen, ifrågasätt hen om vad syftet är. Tillåt dig inte att bli nedtryckt, stå stadig och stark. Var modig!
Fråga känslan varför den är där och försök förstå vad jag kan lära av den.
Skriva av sig om känslan, känna ut den, istället för att springa ifrån den.
Prata öppet och ärligt med några kloka vänner för att släppa ut det ur huvudet så att den inte grottar in sig och äter upp en inifrån.
Gå ut i skogen, andas, meditera, hitta tillbaka till kraften som finns inom mig.

Och ge fan inte upp!
För hjärtat sitt och magen sin och själen vet faktiskt bäst.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Alla hundrasjutton problem med känslor

-
I de work-shops som jag nu håller (som för övrigt är det bästa som jag har gjort) så pratar vi mycket om känslor, om vilka känslor som vi har lärt oss att vi får känna och visa, om vilka känslor som vi har lärt oss att förtrycka och förminska, och om vilka känslor som faktiskt finns och hur vi kan våga känna mer av alla dom. För jag är helt bombsäker på att vi behöver känna mer. Inte mindre som vi lär oss att göra, som dom runtomkring oss vill att vi ska göra. För vi lär oss att trycka undan, ignorera, bita ihop. För, fan vad jobbigt det är med känslor. Både våra egna känslor och andras känslor. Så istället för att känna dom så vi säger "äh, skit i det där" eller "det blir bättre snart", både till oss själva och till varandra. Såklart ger jag mig ut på väldigt djupt vatten när jag säger att vi ska känna mer, för det finns en hel massa problem med allt det som har med känslor att göra.  För det första så säger jag att jag är bombsäker på att vi behöver känna
Läs mer

Lyssnar ni på varandra, eller hör ni det som ni tror att ni hör?

-
Vi hör så lite som ca 20% av vad någon annan faktiskt säger till oss. Ungefär 80% av det som vi hör påverkas av våra fördomar, förväntningar, och erfarenheter.  Det är alltså inte så konstigt att vi så ofta pratar förbi varandra, att det känns som att vi inte når fram, misstolkas och missuppfattas, för det är ju sant. Vi missförstår varandra till 80%. Det är ju helt galet!  Jag skulle nog dessutom våga säga att om vi är upprörda, frustrerade, stressade, ledsna, arga, trötta eller rädda, så är vi nog uppe på ca 95% missförstånd. För när vi är i obalans så gungar det ju redan och då är det ännu svårare att hålla kurs i båten när det svajjar till. Det är som att det kommer kastvindar i det redan stormiga vädret, och eftersom överlevnadsinstinkten redan har vårt "fight or flight-mode" påkopplat så slåss vi snabbare och hårdare när det blåser till. Och då blir det ju såklart ännu svårare att höra vad den andre faktiskt säger.  För ju mer stressad hjärnan är desto sna
Läs mer

låt oss vara riktiga för varandra

-
Nu orkar jag inte vara tyst längre. Jag orkar inte att vi inte kan prata om sorger och helveten som vi går igenom. Nu när jag har blivit stark och kan se på åren som har varit, så vet jag inte vad som har varit värst, att bli våldtagen eller livet i ensamheten efteråt… Här kan ni läsa min första text om detta, och ni får gärna sprida den vidare. Dela gärna detta så att vi tillsammans kan hjälpa varandra att ta oss igenom livets alla uppförsbackar. Min högsta önskan är att vi vågar prata mer med varandra så att vi slipper vara ledsna själva! Jag behöver berätta det här för er som är mig nära men som inte vet om det. För det känns som att jag döljer något, och jag måste få leva ett ärligt liv nu. Jag behöver berätta det här för er som är mig nära och som faktiskt vet, för vi pratar aldrig om det. Och jag behöver berätta det här för er som egentligen inte behöver veta det här om mig, men som kanske kommer att uppleva något liknande. Förhoppningsvis kan detta hjälpa er och era
Läs mer