riktigtviktigt

Vi hör så lite som ca 20% av vad någon annan faktiskt säger till oss. Ungefär 80% av det som vi hör påverkas av våra fördomar, förväntningar, och erfarenheter.  Det är alltså inte så konstigt att vi så ofta pratar förbi varandra, att det känns som att vi inte når fram, misstolkas och missuppfattas, för det är ju sant. Vi missförstår varandra till 80%. Det är ju helt galet!  Jag skulle nog dessutom våga säga att om vi är upprörda, frustrerade, stressade, ledsna, arga, trötta eller rädda, så är vi nog uppe på ca 95% missförstånd. För när vi är i obalans så gungar det ju redan och då är det ännu svårare att hålla kurs i båten när det svajjar till. Det är som att det kommer kastvindar i det redan stormiga vädret, och eftersom överlevnadsinstinkten redan har vårt "fight or flight-mode" påkopplat så slåss vi snabbare och hårdare när det blåser till. Och då blir det ju såklart ännu svårare att höra vad den andre faktiskt säger.  För ju mer stressad hjärnan är desto sna

I de work-shops som jag nu håller (som för övrigt är det bästa som jag har gjort) så pratar vi mycket om känslor, om vilka känslor som vi har lärt oss att vi får känna och visa, om vilka känslor som vi har lärt oss att förtrycka och förminska, och om vilka känslor som faktiskt finns och hur vi kan våga känna mer av alla dom. För jag är helt bombsäker på att vi behöver känna mer. Inte mindre som vi lär oss att göra, som dom runtomkring oss vill att vi ska göra. För vi lär oss att trycka undan, ignorera, bita ihop. För, fan vad jobbigt det är med känslor. Både våra egna känslor och andras känslor. Så istället för att känna dom så vi säger "äh, skit i det där" eller "det blir bättre snart", både till oss själva och till varandra. Såklart ger jag mig ut på väldigt djupt vatten när jag säger att vi ska känna mer, för det finns en hel massa problem med allt det som har med känslor att göra.  För det första så säger jag att jag är bombsäker på att vi behöver känna

Vill du åka med i bergodalbanan som är livet, eller stå vid sidan av, titta på och undra vad fan meningen med livet är? Vi har fått för oss att livet är allt det där som känns bra och härligt, kul och lätt. Vi har fått för oss att livet handlar om att ha så roligt som möjligt och att livet ska vara så lätt som möjligt. Så vi gör allt vad vi kan för att hålla oss borta från allt det som inte känns så som vi fått för oss att livet ska kännas. Vi ignorerar, förminskar, förpassar och förtränger allt det som inte känns härligt och kul. Vi tar till så kallade quick-fixes för att förtränga allt det andra, allt som känns obekvämt och olustigt, ont och läskigt. Ibland gör vi det medvetet, men oftast omedvetet. Vi har lärt oss att omedvetet fly så fort känslan uppstår, så snabbt att vi ofta inte vet att den är där, och att vi flyr ifrån den. Vi äter massa skit, skit med mycket socker i, som ger en extra härlig och snabb kick, så härlig att vi äter lite mer. Vi dricker alkohol och tar till d

Jag brukar säga att livet är enkelt, men inte alltid så lätt. Att man får starka ben i uppförsbacke, och att vi alltid har ett val. Vi har ett val, i varje situation, och valet att inte välja är också ett val. Att det är vårt ansvar att välja att leva det livet som vi vill leva. Att allt vi gör i livet påverkar allt och alla, att den minsta lilla gesten kan förändra någons dag, någons hela liv. På både gott och ont. Att det finns goda människor och det finns onda människor, överallt. Och att dom goda har ett ännu större ansvar att se till att dom onda inte tar över. Tar över världen, våra liv, ditt liv, dina tankar och känslor, dina handlingar mot dig själv och andra.  Jag brukar säga att livet är enkelt, men inte alltid så lätt. Men att belöningen när vi har klarat något som verkade vara omöjligt, för att vi försökte ändå, för att vi stod emot allt som stod emot oss, för att vi kämpade och gjorde allt vi kunde, den belöningen vi får då är så mycket större och så mycket mer värd ä

I hela mitt liv har jag frågat mig själv om livet i stort och i smått. Jag har funderat på ekorrhjulet, på hur bra vi har det, vilken tur vi har som får leva i Sverige, och hur det är möjligt att vi som har allt det som så många drömmer om; utbildning, trygghet, bostäder, semestrar och fungerande sjukvård, hur det är möjligt att vi mår så dåligt. För jag ser det, jag ser sorgen ni bär, jag ser frågorna ni aldrig vågar fråga, jag ser hur ni försöker bita ihop och inte känna allt det som ni aldrig vågat känna. Jag ser i era ögon att ni också frågar er själva om livet i stort och i smått. Och jag ser att ni vill leva, alltså på riktigt leva, men att ni inte vågar ta reda på hur man faktiskt gör det. Så ni biter ihop, och bagaget blir tyngre och tyngre att bära för varje gång ni biter ihop. Jag vågade inte känna förut jag heller. Jag vågade inte fråga, inte känna, och jag bet ihop hårdare än dom allra flesta. Tills jag bar på så mycket sorg och smärta att det tillslut blev stört omö