Jag är nog fan den lyckligaste jag vet...

Jag tror faktiskt att jag kan vara den lyckligaste personen jag vet!

Det kanske inte alltid uppfattas som så när jag skriver, jag vet, men skrivandet är mitt utlopp för krångliga, mörka och svåra känslor och tankar. Jag skriver för att jag vill att ni ska känna igen er och också våga prata om era krångliga, mörka och svåra känslor och tankar. För jag vet att det är när man känner att man inte är ensam som man vågar börja prata, på riktigt. Och det är när man pratar på riktigt som man kommer nära sina nära, på riktigt. Och det är när vi vågar vara nära, ärliga, öppna och sårbara, som vi blir lyckliga, på riktigt.

Jag vet också att det är skitsvårt att riva murar, förändra och bryta mönster, och att vara sårbar när man har lärt sig att verka vara tuff. Jag vet att det är skitsvårt att våga göra sådant som man vet att man egentligen behöver göra, sådant som man innerst inne längtar efter att få göra, men som känns så jävla läskigt. Just därför skriver jag om att våga riva murar och om att våga vara sårbar, för jag vet att när man gör det där skitsvåra så blir man superstark, och när man känner sig superstark så kan man fan förändra hela världen. Och det är väl ändå det vi alla innerst inne vill!

Jag skriver om hur man blir stark, inte om hur underbart och magiskt och helt fantastiskt jag tycker att livet är, men det tycker jag. Jag tycker att allt är helt otroligt spännande och ofta väldigt, väldigt märkligt, men på ett intressant sätt. Jag vet att alla människor är födda goda, men att många inte har fått lära sig att känna kärlek och gemenskap och tillhörighet, på riktigt, och därför gör en massa konstiga saker som skadar dom själva och andra. Jag vet att alla gör sitt allra bästa, utifrån sina förutsättningar, även dom som ibland beter sig som dom allra sämsta.

Jag tror faktiskt att jag alltid har varit en otroligt positiv och glad människa, ibland kanske till och med lite irriterande optimistisk. Jag har alltid älskat människor och ser det fina även i dom människor som inte vet hur man visar sina finaste sidor. Jag lyckas alltid hitta något fint att fokusera på, även fast det är otroligt fult ibland. Jag har alltid försökt förstå, på riktigt förstå, både människor och händelser, även fast det är jävligt svårt ibland. Jag visste till och med att det var något gott som skulle komma ur våldtäkten, även fast det tog ett tag att se det. Och det har det. Det har kommit så otroligt mycket gott ur den upplevelsen...

Jag tror att jag har den upplevelsen att tacka för livet. Det låter kanske sjukt märkligt, och det förstår jag. Men är det ändå inte ganska vanligt att människor som har varit med om traumatiska händelser och som tar sig upp från dom, är dom som faktiskt börjar leva, på riktigt leva, istället för att bara försöka överleva. Det är när man har varit riktigt sjuk som man förstår vilken ära det är att man får leva, och då börjar man leva. Det är när man förlorat någon nära som man förstår hur viktigt det är att vara nära dom nära som man har kvar. Det är när man har tagit sig upp ur dom djupaste vattnen som man vet att man kan ta sig vart fan som helst.

Jag tror faktiskt att jag är den lyckligaste personen jag vet!

Min dröm är att få er att våga vara den lyckligaste personen som ni vet!