Det gör så ont när jag ser era sår...

Jag blir så otroligt ledsen när jag ser människor lida på grund av alla oläkta sår som dom bär omkring på men som dom gör allt dom kan för att inte visa för någon. Det gör så otroligt ont i mig när jag hör er säga att allt är bra, att det är okej, att ni mår bra. Det gör så otroligt ont för jag vet hur det känns när orden man säger inte är sanna, när det liksom vrider sig i hjärtat, när halsen dras åt, när rösten börjar darra, när man ljuger för sig själv och för andra och säger att man mår bra fast man innerst inne känner hur mörkret äter upp en.

Det gör så otroligt ont i mig för jag vet hur det känns när man står där och ler och pratar om jobbet och träningen och recept och tv-program, och man har trevligt, det har man, och man skrattar, det gör man. Man säger hejdå och vi ses snart igen och tack för en trevlig middag, men när man går därifrån så ekar det i ens huvud och man hör en röst där inne som säger att det där är fan inte livet. Så ska det inte vara. Så ska det inte kännas. Så ska det inte levas. Rösten säger kom hit, kom så ska vi titta på allt som du bär inom dig så att vi kan förstå och förklara och börja älska och leva istället för att bara överleva.

Men man är så jävla rädd för vad som finns där inne så man vågar inte gå dit. Det är för mörkt och skrämmande och läskigt och så otroligt obekvämt och sorgligt. Så istället går man längre och längre bort. Längre och längre bort från sig själv. Längre och längre bort från alla ens nära och kära. Och man undrar vad meningen med livet är, vad vi gör här, varför vi är här. Och man fumlar efter meningar utanför sig själv och hoppas att dom ska ge en det som vi egentligen vet att dom inte kan ge oss.

Framgång, karriär, utseende, lägenheter och hus, jobb, fest, kläder, tv-serier, instagram, bekräftelse.

Och man flyr från känslorna av tomhet med hjälp av snabba kickar som snabbt och enkelt tar en bort från känslor av ensamhet, istället för att våga försöka förstå varför känslorna faktiskt är där.

Mat, alkohol, sex, jobb, träning, film, droger, bekräftelse. För att fly. I för stora mängder...

När allt det som vi vill ha finns inom oss själva.

Trygghet, tillhörighet, medkänsla, acceptans, lugn och ro, empati, omtanke, kärlek, harmoni, respekt, bekräftelse.

Men vi vågar inte tro på vårt inre.
Fast att vi alla innerst inne vet att det är sant...
Vi vågar inte gå dit.
För vi har aldrig varit där förut...
Och det vi inte vet något om skrämmer oss.
Så man trampar på i det som man känner till men som inte ger några som helst svar...

-

Fan vad jag önskar att jag kunde hjälpa er alla att våga känna modet som jag vet att ni alla har. Så att ni vågar välja den andra vägen, den som tar er mot er själva och sanningen, den som leder er mot förståelse och acceptans, även fast den ibland är skrämmande och läskig och jävligt sorglig. Jag önskar jag kunde få er att våga vilja byta väg, istället för att ni traskar vidare på vägen som ni egentligen inte vill gå, som inte ger er några som helst svar...men som ni känner till och därför känner er mer bekväma på.

Vi kan inte komma någon annanstans om vi inte vågar vara modiga och vara obekväma.
Vill du komma någonstans så behöver du våga möta det där som skrämmer dig. Och när du väl mött det så kommer du inse att det inte är så jävla farligt. Och du kommer inse att det är i uppförsbackarna som vi får starka ben. Och det är när vi är modiga som vi blir modigare!