Det här med att uppfylla sina drömmar...

"Dröm stort"

"Följ dina drömmar"

"Om dina drömmar inte skrämmer dig så drömmer du inte tillräckligt stort..."

Jag kommer så väl ihåg när min psykolog frågade mig vad jag själv drömde om, vad jag själv ville med mitt liv, när jag var i en total livsförvirring och inte kunde ta något beslut om mitt dåvarande liv. Det här var ett år efter att jag hade gift mig med en arbetsnarkoman som levde sin största dröm och som tyckte att det var självklart att jag ville flytta med till LA. LA denna drömmarnas stad dit folk flyttar för att drömma sina vildaste drömmar och få möjligheten att faktiskt kunna uppfylla alla dom drömmarna. LA där alla är glada och framåt och så jävla härliga, peppiga och drömmiga. 

LA där allt är möjligt. LA som alla drömmer om. 

LA som var min värsta mardröm där och då, när allt var upp och ner och jag bara ville vara nära. 

LA där nära var det sista jag kunde vara.

Jag kunde först inte svara på frågan. Jag hade ingen riktig dröm. Jag har aldrig drömt om något särskillt jobb, en karriär, att bli rik, om att ha familj och barn, eller om ett specifikt liv på en specifik plats på ett specifikt sätt. Psykologen frågade då istället vart jag såg mig själv, vart jag ville vara, två år från då. Jag svarade att jag ville må bra. 

Att må bra. På riktigt bra. Det var min dröm. 

Och det har nog faktiskt alltid varit min dröm, om det räknas som en dröm. Är det stort nog att kallas för en dröm? Att må bra, och att få alla runt omkring mig att må bra. Att alltid se till att så många som möjligt mår så bra som möjligt. Är det stort nog att kallas för en dröm? Ja, det är det faktiskt. Det är stort, och det är skrämmande. 

För det är faktiskt superläskigt, och supersvårt, att må bra. På riktigt bra. 

Det är fan skitsvårt att må på riktigt bra. Det är ingen som har lärt oss hur man gör, så hur ska vi kunna veta. Vi lär oss i bästa fall hur man mår bra, i stunden bra, men det är ingen som lär oss hur vi mår på riktigt bra. Vi lär oss mest bara hur vi ska bete för att passa in och få bekräftelse. Vi lär oss hur vi ska göra och inte göra. Vad vi ska tycka och tänka. Vad vi ska säga och framförallt vad vi inte ska säga. Vad vi ska prestera och uppnå. Och hur man armbågar sig fram för att ha mest saker när man dör.

Visst mår vi bra när vi tillhör, när vi får vara med, när vi är duktiga och får beröm. Visst mår vi bra när vi har uppnått målet på jobbet, gått ner dom där kilona, varit på en härlig dejt, målat om hallen, köpt en snygg höstjacka, skrattat åt ett dåligt skämt och ätit en god middag. Vi mår ofta bra.

Men att må på riktigt bra, att må någonting alls, på riktigt, det är någonting annat. Att må riktigt skit ett tag, så att man sen kan må på riktigt bra. Att grotta och rota och riva ner dom där murarna som vi har byggt upp för att kunna göra så som vi har lärt oss att vi ska göra. Att riva murarna istället för att lite halvdant försöka klättra över dom ibland. Så att man kan leva, på riktigt.

Det är stort och det är skrämmande. Och det har alltid varit min dröm. Att få må på riktigt bra och att få andra att må på riktigt bra! 

Drömmar handlar inte alltid om att göra karriär, att bli chef, bli rik, att köpa ett stort hus eller en stor båt eller att resa till långtbortistan. Drömmar handlar inte alltid om att skaffa sig massa grejer. Och drömmarna om grejerna handlar väl egentligen om vad vi tror att vi ska känna när vi får dom där pengarna, när vi flyttar till huset eller åker på semestern. Det är egentligen känslan som vi vill ha, det är känslan vi drömmer om, inte själva grejerna. 

Trygghet och tillhörighet, lugn och ro. Och roligt, vi vill ha roligt, vi vill skratta tills vi kiknar och får ont i magen. Är det inte det som vi egentligen drömmer om?

Drömmar kan vara enkla, men ack så svåra att uppnå, som att må bra, på riktigt bra.

Vad drömmer du om?