riktigtviktigt

Det är många som är trötta nu, trötta, förkylda och allmänt låga. Sommaren är slut, vi har månader av mörkt och kallt och jävligt framför oss och livet känns liksom lite meningslöst. Det känns som att det är ett år kvar till att det förmodligen blir en skitsommar igen, snart börjar julhetsen och på jobbet är alla förkylda och har hamnat i klago-loopen. Allt är lite svårare, lite jobbigare, lite krångligare, lite tråkigare när det är höst och snart vinter. Och vi rullar runt oss i skiten som om vi vill vara där, som att vi gillar det, som att vi trivs när vi klagar och ältar på. Men det är väl ingen som egentligen vill hålla på så...vi vill ju vara glada, lyckliga och pigga, vi vill ju skratta och njuta av livet. Så varför håller vi på så här? Ja, det är skittråkigt att sommaren är över, att det blir mörkt kl 15, att näsan rinner och att alla klagar...och ja, det är skönt att få klaga av sig lite, men det blir inte bättre av att stå kvar där och trampa runt i skiten. Acceptera att p

Det har gjorts en 75 år lång studie av människor och deras mående. Man har följt 725 personer från olika samhällsskikt i USA och årligen fått svar på frågor om deras hälsa, arbetsliv, relationer, mående osv och man har kommit fram till är att det som är allra viktigast för vårt välmående, som gör att vi mår bra i livet, det som gör oss lyckliga, det är nära relationer... Det är inte karriär och pengar, hus, bilar, kläder och semestrar till avundsvärda platser. Nej det som gör oss lyckligast är nära, trygga och ärliga relationer. Nära relationer gör att vi inte bara att vi känner oss lyckliga, utan även att vi mår fysiskt bra. De som har nära relationer lever nämligen ett friskare och längre liv. De klarar sjukdomar och smärta bättre, de har ett bättre minne längre i livet och de klarar av livets motgångar bättre än de som känner sig ensamma. Det är inte antalet relationer utan kvalitén på relationerna, alltså huruvida du känner dig trygg och säker trots att det ibland blåser sto

Det finns dom som menar på att när vi levde i samlar- jägarsamhällen så hade vi inga hierarkier, inga hövdingar eller chefer som bestämde över oss. Vi hjälptes alla åt och tog gemensamt ansvar för flocken och dess överlevnad tillsammans. Våra hjärnor är alltså inte utvecklade för att få order, vi är inte gjorda för att bli styrda av andra, vi är inte skapta för att bara se till oss själva. Våra hjärnor vill ta ansvar och vill hjälpas åt, våra hjärnor är gjorda för att samarbeta och gå mot gemensamma mål. För mig låter det här som en vettig förklaring till varför så många människor inte kan eller vill ta ansvar när vi nu lever i hierarkiska kulturer. För när vi fråntas vårt ansvar så liksom kollapsar hjärnan och den vet inte vad den ska göra. Då backar vi och låter andra bestämma och när andra bestämmer så är det inte längre vårt ansvar. Vi blir passiva, lata och vi skyller allt skit på alla andra. Skulle vi däremot förstå att vi är ansvariga för våra liv, att alla är ansvariga för al

Jag tror faktiskt att jag kan vara den lyckligaste personen jag vet! Det kanske inte alltid uppfattas som så när jag skriver, jag vet, men skrivandet är mitt utlopp för krångliga, mörka och svåra känslor och tankar. Jag skriver för att jag vill att ni ska känna igen er och också våga prata om era krångliga, mörka och svåra känslor och tankar. För jag vet att det är när man känner att man inte är ensam som man vågar börja prata, på riktigt. Och det är när man pratar på riktigt som man kommer nära sina nära, på riktigt. Och det är när vi vågar vara nära, ärliga, öppna och sårbara, som vi blir lyckliga, på riktigt. Jag vet också att det är skitsvårt att riva murar, förändra och bryta mönster, och att vara sårbar när man har lärt sig att verka vara tuff. Jag vet att det är skitsvårt att våga göra sådant som man vet att man egentligen behöver göra, sådant som man innerst inne längtar efter att få göra, men som känns så jävla läskigt. Just därför skriver jag om att våga riva murar och om

"Dröm stort" "Följ dina drömmar" "Om dina drömmar inte skrämmer dig så drömmer du inte tillräckligt stort..." Jag kommer så väl ihåg när min psykolog frågade mig vad jag själv drömde om, vad jag själv ville med mitt liv, när jag var i en total livsförvirring och inte kunde ta något beslut om mitt dåvarande liv. Det här var ett år efter att jag hade gift mig med en arbetsnarkoman som levde sin största dröm och som tyckte att det var självklart att jag ville flytta med till LA. LA denna drömmarnas stad dit folk flyttar för att drömma sina vildaste drömmar och få möjligheten att faktiskt kunna uppfylla alla dom drömmarna. LA där alla är glada och framåt och så jävla härliga, peppiga och drömmiga.  LA där allt är möjligt. LA som alla drömmer om.  LA som var min värsta mardröm där och då, när allt var upp och ner och jag bara ville vara nära.  LA där nära var det sista jag kunde vara. Jag kunde först inte svara på frågan. Jag hade ingen rikti

Jag såg på en tv-serie igår där en stand-up-komiker låtsades vara alkoholist och gick på AA-möten för att kunna öva på sina skämt inför en publik. När han efter massa gånger erkänner att han inte är alkoholist och skäms och börjar gå därifrån så hejdas han istället av de andra på AA-mötet och dom ber honom att stanna och göra det som mötena är till för, att dela sin sanning. Han gör det och man ser hur hela han förändras när han börjar berätta om sin uppväxt, hur han blev mobbad och hur han försöker vara rolig för att få bekräftelse och tillhöra, men hur han nu mest bara känner sig falsk och förvirrad. För mig sa den här scenen så otroligt mycket. Dels hur viktigt det är för oss alla att få dela våran inre sanning, hur det gör oss fria när vi får möjlighet att göra det. Dels hur vi alla vrider och vänder på oss själva för att passa in och få vara med. Och hur det gör oss förvirrade när vi inte är oss själva och får bekräftelse för den som vi låtsas vara istället för den som vi faktis