riktigtviktigt

En väldigt klok vän brukar säga till sina livs-elever att We Are All Fucked Up! Lite gulligare är ju att säga att vi alla bär på ett bagage. Ett psykiskt bagage fullt med upplevelser, erfarenheter, trauman, brustna hjärtan, svek och misslyckanden. Jag brukar säga att det är väldigt bra om den där väskan som vi konstant bär omkring på packas om ibland, innan väskan blir helt överbelamrad och plötsligt spricker och går sönder utan och innan.  Allt i bagaget behöver ses över. Kläderna behöver tvättas och vikas, och vissa grejer behöver vi kasta ut för att få plats med nya saker.  Vi behöver rensa i vårt psykiska bagage så som vi behöver rensa i garderoben och alla dom där lådorna som vi flyttar med oss när vi byter adress.  Vissa saker kanske vi slänger ut på vägen för att det är uppenbart och enkelt. Vissa saker väljer vi själva att ta med, medan annat liksom hänger kvar. Vissa saker försöker vi låsa in i en liten låda och gömma längst ner. Dom lådorna brukar dock bli väldi

Jag vet inte om det är Einstein som sagt det här, eller om någon ens har sagt det här, för citat är inte alltid rätt citerade eller har rätt avsändare, men när det gäller härliga livspeppar så tycker inte jag att det spelar så stor roll om det är Einstein som sagt det eller inte. Däremot så får det ju bättre genomslagskraft om vi tror att ett geni som Einstein har sagt det, än om det var Thomas i Boden som sa det. Jag menar, en vit lögn kan ibland faktiskt vara att föredra. Hur som så är det ett väldigt fint citat, om man nu väljer att se livet som ett mirakel i sig. Annars är det nog ett ganska så provocerande citat. Som att om man inte väljer att se allt som ett mirakel så har man ju underförstått hamnat i den tråkiga och bittra och förlorande gruppen, och det vill man ju inte. Och sen så stämmer det ju faktiskt inte överhuvudtaget. Livet är inte så svart eller vitt som vi ofta försöker få det att framstå. Vi försöker alltid sätta in allt i antingen eller, antingen är man gl

Ibland känns det som att folk bara går omkring och klagar, på det ena och på det andra. På jobbet och chefen, pojkvännen och kompisar, boendet och grannarna, vikten och värken och vädret, andra och varandra. Det klagas och neggas och pratas skit och ältas. Men när man försöker få in samtalen på att försöka hitta lösningar på problemen så sparkas det bakut och blir surt. Det är som att folk inte vill lösa problemen utan bara vältra sig i dom, tycka synd om sig själva, få tröst och klapp och stackarsdig. Jag frågar mig själv vad jag gör där och varför jag ska behöva lyssna på skiten och tyngas ner av ältandet om det inte leder till att vi tillsammans försöker hitta lösningar och komma vidare när det är dags att komma vidare. För visst, vi ska prata om hur vi mår och hur vi känner, vad som tynger oss och vad som gör ont. Det är det superviktigt och livsnödvändigt och jag uppmuntrar verkligen till att göra det. Men det finns en gräns för när pratandet övergår i ältande, och det är då

Jag har inga barn som håller mig vaken på nätterna och ska på träningar och kalas, ingen sommarstuga som måste målas om och ingen trädgård som måste klippas, ingen garderob jag tror jag behöver uppdatera hela tiden, inga middagar (med folk jag egentligen inte gillar) att gå på...  Jag har en underbar kille, en lägenhet nära en sjö som är som balsam för själen, ett jobb jag kan styra över ganska mycket själv och ändå ekonomi god nog att kunna välja ekologisk mat som gör mig stark inifrån, vänner som också tycker att livet ska levas och en blick som alltid velat se det vackra i allt, även i skiten och i motgångarna... Ändå har jag inte tid till allt som jag vet är bra för mig. Jag vill skriva mer, läsa mer, vara i skogen mer, umgås med mina vänner mer, kramas mer, prata mer, träna mer, utvecklas mer, hjälpa mer, framför allt hjälpa mer...  Om inte min tid räcker till, hurfan ska er tid räcka till?  Visst handlar det om prioriteringar, absolut, men jag som prioriterar hinner j