Inspiration eller desperation
Vad är det som får oss att driva oss framåt och göra saker över huvudtaget? Vad är det som får oss att göra det där lilla extra som vi behöver för att något ska hända? Och varför verkar vissa ha större benägenhet att få saker gjort än andra?
För att våga vara modig att göra förändringar i våra liv så behöver vi bli motiverade och peppade och ha en superstark vilja som driver oss till att ta steget som ofta känns så skrämmande och främmande att man oftast bangar ut. Och man behöver ha en så stark längtan efter något annat så att man vågar försöka igen och igen, även fast man snubblar hundra gånger på vägen.
Aubrey Marcus säger att det är antingen inspiration eller desperation som driver oss, och jag är beredd att hålla med. Fast jag vill nog lägga till ett Och, för oftast inte bara en anledning, utan en blandning av allt möjligt.
Jag brukar inte tycka om att dela upp livet i antingen ellers, men det är effektivt för att tydliggöra skillnader och förstå. Oftast hamnar man ju i gråzonerna mittemellan, ibland lutar man mer åt det ena hållet och ibland åt det andra, och ibland åt alla håll på samma gång. Men som sagt så underlättar det när vi ska förstå oss själva, andra och varandra.
Vart är du nu, vad är det som driver dig framåt? Känner du ett inre längtan som gör dig peppad? Drivs du av positiva känslor och känner du dig inspirerad? Eller känner du en press, en yttre påverkan som du måste leva upp till? Drivs du av negativa känslor och desperation?
När man delar upp det såhär så ser man att det förmodligen är mycket trevligare att drivas av inspiration än av desperation, och att vi förmodligen lever ett lyckligare och härligare liv om vi drivs av inspiration än av desperation.
När jag kravlade omkring i mitt mörker som jag dolde inom mig, innanför rustningen som jag hade byggt upp för att ingen skulle kunna komma in där bakom och se vad som försegick på riktigt, så fanns det ändå alltid ett hopp om att komma därifrån. Det fanns en längtan och en tro om att det fanns något annat och en möjlighet att komma ut ur mörkret. Det fanns en inre tro om att mörkret till och med skulle komma att bli något bra. Jag vet att jag sa till mig själv att det finns en mening med allt, att det finns en mening med skiten vi får uppleva. Och jag minns att jag innerst inne visste att jag behövde tiden av mörker för att lära mig vad livet verkligen går ut på. Jag kunde inte se det då, men jag visste att jag en dag skulle förstå.
För mig var det en blandning av inspiration och desperation som fick mig att ta den riktiga fajten med mörkret. Tillslut var det desperationen som tog över och var det starkaste drivet. Jag pallade inte mer, jag orkade inte mer, jag ville verkligen, verkligen, må bättre för tillslut höll jag på att bli galen på riktigt. Det fanns tillslut bara två val, att åka in på dårhus eller att ta tag i hela jävla skiten. Desperationen fick mig att öppna upp och känna ut allt istället för att kämpa med att hålla det borta och försöka se positivt på allt, så som inspirationen hade fått mig att göra.
Ibland är det bra med desperation, ibland är det nödvändigt så att vi faktiskt gör det som vi faktiskt måste göra. Men det allra bästa skulle ju vara om vi vågade bli mer inspirerade innan vi behövde bli desperata. Så att förändringarna gjordes av inspiration istället för av desperation.
Nu har jag kommit dit som jag innerst visste att jag skulle kunna komma, dit där ljuset är ljusare, eftersom mörkret varit så jävla mörkt. Och nu vet jag att ju sämre du har mått, desto bättre kan du må. För allt är motsatser och ju äckligare något smakat desto godare tycker du att det goda är. Om vi hela tiden äter goda saker så slutar vi tillslut att uppskatta det goda och allt blir till slut bara platt och trist. Nu väljer jag att inte alltid äta det som är godast, just för att jag vill uppskatta det goda ibland. Just för att jag vet att vi behöver lite av allt och att det ena leder till det andra om vi vågar att gå vägen som vi alltid går.
Brené Brown, forskare inom skam och skuld, säger såhär om hopp: "Hoppet är en följd av att vi har fått kämpa med saker. om vi aldrig får misslyckas eller möta motgångar som barn får vi inte heller någon chans att utveckla den uthållighet och handlingskraft vi behöver för att kunna hoppas". Om vi inte lär våra barn att lösa problem, kämpa mot mål, hoppas och längta, så kommer de att ha svårt att möta det vuxna livet som är fyllt av svårigheter. Vi behöver hopp för att kunna ta oss ur det farliga tillståndet av hopplöshet och maktlöshet som får oss att bli rädda och desperata.
Forskaren C.R Snyder har kallat hopp-processen för en treklöver bestående av mål, medel och handlingskraft. När jag läste om detta så kunde jag plötsligt bli tacksam för att min pappa inte varit den pappa som jag önskat att han var. Plötsligt insåg jag att hans frånvaro, onyktra närvaro och svikna löften har fått mig att förstå att om man ska få något gjort så får man göra det själv. Och min starka mamma har visat hur man får saker gjort, och att det går att klara nästan vad som helst. Att det är bättre att lämna pappan till sina barn och göra allt själv än att stanna i något som är förgiftande. Jag och min bror har haft världens bästa lärare i att klara oss själva, att inte ge upp, att inte sluta utan istället kämpa på.
Och det är ju mitt levnadsmåtto:
Ta ditt ansvar och gör vad som behövs göras. Ingen annan kommer att göra det åt dig!
Det som jag vill göra för er är att få er att bli inspirerade att våga vara modiga att göra förändringarna, stå upp för er själva, ta egna beslut, gå emot strömmen, vara sårbara, känna ut smärta och sorg, leva som ni innerst inne vill. För jag vet att det är förjävla mycket jobbigare när motivationen är desperation, än när motivationen är inspiration.
För att våga vara modig att göra förändringar i våra liv så behöver vi bli motiverade och peppade och ha en superstark vilja som driver oss till att ta steget som ofta känns så skrämmande och främmande att man oftast bangar ut. Och man behöver ha en så stark längtan efter något annat så att man vågar försöka igen och igen, även fast man snubblar hundra gånger på vägen.
Aubrey Marcus säger att det är antingen inspiration eller desperation som driver oss, och jag är beredd att hålla med. Fast jag vill nog lägga till ett Och, för oftast inte bara en anledning, utan en blandning av allt möjligt.
Jag brukar inte tycka om att dela upp livet i antingen ellers, men det är effektivt för att tydliggöra skillnader och förstå. Oftast hamnar man ju i gråzonerna mittemellan, ibland lutar man mer åt det ena hållet och ibland åt det andra, och ibland åt alla håll på samma gång. Men som sagt så underlättar det när vi ska förstå oss själva, andra och varandra.
Vart är du nu, vad är det som driver dig framåt? Känner du ett inre längtan som gör dig peppad? Drivs du av positiva känslor och känner du dig inspirerad? Eller känner du en press, en yttre påverkan som du måste leva upp till? Drivs du av negativa känslor och desperation?
När man delar upp det såhär så ser man att det förmodligen är mycket trevligare att drivas av inspiration än av desperation, och att vi förmodligen lever ett lyckligare och härligare liv om vi drivs av inspiration än av desperation.
När jag kravlade omkring i mitt mörker som jag dolde inom mig, innanför rustningen som jag hade byggt upp för att ingen skulle kunna komma in där bakom och se vad som försegick på riktigt, så fanns det ändå alltid ett hopp om att komma därifrån. Det fanns en längtan och en tro om att det fanns något annat och en möjlighet att komma ut ur mörkret. Det fanns en inre tro om att mörkret till och med skulle komma att bli något bra. Jag vet att jag sa till mig själv att det finns en mening med allt, att det finns en mening med skiten vi får uppleva. Och jag minns att jag innerst inne visste att jag behövde tiden av mörker för att lära mig vad livet verkligen går ut på. Jag kunde inte se det då, men jag visste att jag en dag skulle förstå.
För mig var det en blandning av inspiration och desperation som fick mig att ta den riktiga fajten med mörkret. Tillslut var det desperationen som tog över och var det starkaste drivet. Jag pallade inte mer, jag orkade inte mer, jag ville verkligen, verkligen, må bättre för tillslut höll jag på att bli galen på riktigt. Det fanns tillslut bara två val, att åka in på dårhus eller att ta tag i hela jävla skiten. Desperationen fick mig att öppna upp och känna ut allt istället för att kämpa med att hålla det borta och försöka se positivt på allt, så som inspirationen hade fått mig att göra.
Ibland är det bra med desperation, ibland är det nödvändigt så att vi faktiskt gör det som vi faktiskt måste göra. Men det allra bästa skulle ju vara om vi vågade bli mer inspirerade innan vi behövde bli desperata. Så att förändringarna gjordes av inspiration istället för av desperation.
Nu har jag kommit dit som jag innerst visste att jag skulle kunna komma, dit där ljuset är ljusare, eftersom mörkret varit så jävla mörkt. Och nu vet jag att ju sämre du har mått, desto bättre kan du må. För allt är motsatser och ju äckligare något smakat desto godare tycker du att det goda är. Om vi hela tiden äter goda saker så slutar vi tillslut att uppskatta det goda och allt blir till slut bara platt och trist. Nu väljer jag att inte alltid äta det som är godast, just för att jag vill uppskatta det goda ibland. Just för att jag vet att vi behöver lite av allt och att det ena leder till det andra om vi vågar att gå vägen som vi alltid går.
Brené Brown, forskare inom skam och skuld, säger såhär om hopp: "Hoppet är en följd av att vi har fått kämpa med saker. om vi aldrig får misslyckas eller möta motgångar som barn får vi inte heller någon chans att utveckla den uthållighet och handlingskraft vi behöver för att kunna hoppas". Om vi inte lär våra barn att lösa problem, kämpa mot mål, hoppas och längta, så kommer de att ha svårt att möta det vuxna livet som är fyllt av svårigheter. Vi behöver hopp för att kunna ta oss ur det farliga tillståndet av hopplöshet och maktlöshet som får oss att bli rädda och desperata.
Forskaren C.R Snyder har kallat hopp-processen för en treklöver bestående av mål, medel och handlingskraft. När jag läste om detta så kunde jag plötsligt bli tacksam för att min pappa inte varit den pappa som jag önskat att han var. Plötsligt insåg jag att hans frånvaro, onyktra närvaro och svikna löften har fått mig att förstå att om man ska få något gjort så får man göra det själv. Och min starka mamma har visat hur man får saker gjort, och att det går att klara nästan vad som helst. Att det är bättre att lämna pappan till sina barn och göra allt själv än att stanna i något som är förgiftande. Jag och min bror har haft världens bästa lärare i att klara oss själva, att inte ge upp, att inte sluta utan istället kämpa på.
Och det är ju mitt levnadsmåtto:
Ta ditt ansvar och gör vad som behövs göras. Ingen annan kommer att göra det åt dig!
Det som jag vill göra för er är att få er att bli inspirerade att våga vara modiga att göra förändringarna, stå upp för er själva, ta egna beslut, gå emot strömmen, vara sårbara, känna ut smärta och sorg, leva som ni innerst inne vill. För jag vet att det är förjävla mycket jobbigare när motivationen är desperation, än när motivationen är inspiration.
Kommentarer
Skicka en kommentar