Jävla skitväder osv

Det är många som är trötta nu, trötta, förkylda och allmänt låga. Sommaren är slut, vi har månader av mörkt och kallt och jävligt framför oss och livet känns liksom lite meningslöst. Det känns som att det är ett år kvar till att det förmodligen blir en skitsommar igen, snart börjar julhetsen och på jobbet är alla förkylda och har hamnat i klago-loopen. Allt är lite svårare, lite jobbigare, lite krångligare, lite tråkigare när det är höst och snart vinter. Och vi rullar runt oss i skiten som om vi vill vara där, som att vi gillar det, som att vi trivs när vi klagar och ältar på. Men det är väl ingen som egentligen vill hålla på så...vi vill ju vara glada, lyckliga och pigga, vi vill ju skratta och njuta av livet. Så varför håller vi på så här?

Ja, det är skittråkigt att sommaren är över, att det blir mörkt kl 15, att näsan rinner och att alla klagar...och ja, det är skönt att få klaga av sig lite, men det blir inte bättre av att stå kvar där och trampa runt i skiten. Acceptera att problemen finns, försök förstå dom och dig, hitta lösningar och lös...

Jag försöker skratta åt regnblåsten som slår i fejset på en när man väntar på bussen, men folk tittar mer på en som att man är sjuk i huvudet än som att man har livat upp stämningen. Jag försöker dela med mig av alla små ljusglimtar, istället för att spä på mörkrets tristess. Jag försöker njuta av höstens vackra transformation, snarare än att låta mig dras ner i regnpölarna. Men folk skakar på huvudet och undrar varför jag är så jävla positiv, när livet är så svårt...

Det är som att vi människor skapar band mellan oss genom att klaga, som att vi känner gemenskap när vi usch-ar och oj-ar oss och drar ner varandra i skiten. Som att vi känner oss meningsfulla när vi martyr-ar och tycker synd om oss själva. Som att vi hittar gemenskap i att känna oss kränkta och åsidosatta och bortglömda.

Vi som har det så bra! Vi som har det typ bäst i världen. Vi som har jobb och får lön och som egentligen har alldeles för stora boenden än vad vi behöver. Vi som köper kläder för att modet ändras varje vecka, som äter tacos varje fredag och som åker på både solsemester och skidsemester och weekendsemester. Oss är det minsann synd om... 

Vi behöver förstå att våra hjärnor är programmerade för att vi ska överleva, för att söka reda på faror, på problem, på sådant som kan skada oss. Så när vi har det så jävla bra som vi har, när det inte finns några egentliga faror så hittar hjärnan småsaker, som en alldeles för full inkorg eller en buss som är sen, och så förstorar hjärnan upp det lilla och så äts vi upp inifrån istället för utifrån. Det är ingen tiger som lurar i busken, det är du själv som säger att livet är svårt och att du inte är Good Enough, det är du själv som väljer att skapa problemen, det är du själv som är den största faran i ditt liv...

Skaffa lite perspektiv! Lär dig hur du fungerar, försök förstå varför du gör som du gör, lyssna på dom som vet bättre och gör något konstruktivt istället för destruktivt. 

Ditt liv är ditt ansvar! 

Sluta klaga destruktivt. Men klaga gärna konstruktivt så att vi kommer framåt...(acceptera att problemen finns, försök förstå dom och dig, hitta lösningar och lös.)
Lär dig skillnaden, och börja leva.

Och ät D-vitamin. Och B-vitamin. Och kanske lite järn...
Gör ingefärs-shots med citron och cayenne och drick varenda dag.