Jämför inte dina erfarenheter med mina
Jag såg på en tv-serie igår där en stand-up-komiker låtsades vara alkoholist och gick på AA-möten för att kunna öva på sina skämt inför en publik. När han efter massa gånger erkänner att han inte är alkoholist och skäms och börjar gå därifrån så hejdas han istället av de andra på AA-mötet och dom ber honom att stanna och göra det som mötena är till för, att dela sin sanning. Han gör det och man ser hur hela han förändras när han börjar berätta om sin uppväxt, hur han blev mobbad och hur han försöker vara rolig för att få bekräftelse och tillhöra, men hur han nu mest bara känner sig falsk och förvirrad.
För mig sa den här scenen så otroligt mycket. Dels hur viktigt det är för oss alla att få dela våran inre sanning, hur det gör oss fria när vi får möjlighet att göra det. Dels hur vi alla vrider och vänder på oss själva för att passa in och få vara med. Och hur det gör oss förvirrade när vi inte är oss själva och får bekräftelse för den som vi låtsas vara istället för den som vi faktiskt är.
Det påminde mig också om hur det var när jag gick på Al-Anon-möten (möten för anhöriga till alkoholister) när min pappa äntligen gick på sina AA-möten. Hur jag på mötena jämförde min pappa och hans beteende med de andras upplevelser. Jag kände att jag inte hade rätt att ta plats där för att min pappa aldrig varit våldsam, aldrig elak, aldrig hotfull, han var bara full och frånvarande. Jag tänkte att mina upplevelser inte var så farliga i jämförelse med de andras, att det inte var så illa för mig som det var för dom. Så jag slutade att gå dit. Fast att jag egentligen ville vara där.
Jag erkände att min pappa var alkoholist, men jag erkände inte att jag blivit påverkad av det.
Man brukar säga att man inte ska jämföra sig med andra. Men det är faktiskt omöjligt, vi kan inte sluta upp med det, det är en del av vårt mänskliga beteende, en del av vår mänskliga kommunikation. Och vi ska inte sluta att jämföra oss, men vi behöver lära oss att jämföra på ett bättre sätt, på ett konstruktivt sätt, istället för på ett destruktivt sätt.
Det är alltså som med nästan allt som vi gör och som vi känner. Vi kan inte sluta, men vi kan lära oss att göra det bästa av det. Vi kan inte sluta känna, döma, vara ledsna, bli arga, gråta, vara rädda, uppleva svårigheter, eller tillåta oss att belöna oss själva (på ibland lite tvivelaktigt bra sätt).
Och vi ska inte sluta med det. Det är ju livet. Men vi behöver lära oss att göra det på bästa möjliga sätt så att vi lär oss och växer, istället för att vi slår på oss själva och förminskas.
För mig sa den här scenen så otroligt mycket. Dels hur viktigt det är för oss alla att få dela våran inre sanning, hur det gör oss fria när vi får möjlighet att göra det. Dels hur vi alla vrider och vänder på oss själva för att passa in och få vara med. Och hur det gör oss förvirrade när vi inte är oss själva och får bekräftelse för den som vi låtsas vara istället för den som vi faktiskt är.
Det påminde mig också om hur det var när jag gick på Al-Anon-möten (möten för anhöriga till alkoholister) när min pappa äntligen gick på sina AA-möten. Hur jag på mötena jämförde min pappa och hans beteende med de andras upplevelser. Jag kände att jag inte hade rätt att ta plats där för att min pappa aldrig varit våldsam, aldrig elak, aldrig hotfull, han var bara full och frånvarande. Jag tänkte att mina upplevelser inte var så farliga i jämförelse med de andras, att det inte var så illa för mig som det var för dom. Så jag slutade att gå dit. Fast att jag egentligen ville vara där.
Jag erkände att min pappa var alkoholist, men jag erkände inte att jag blivit påverkad av det.
Man brukar säga att man inte ska jämföra sig med andra. Men det är faktiskt omöjligt, vi kan inte sluta upp med det, det är en del av vårt mänskliga beteende, en del av vår mänskliga kommunikation. Och vi ska inte sluta att jämföra oss, men vi behöver lära oss att jämföra på ett bättre sätt, på ett konstruktivt sätt, istället för på ett destruktivt sätt.
Det är alltså som med nästan allt som vi gör och som vi känner. Vi kan inte sluta, men vi kan lära oss att göra det bästa av det. Vi kan inte sluta känna, döma, vara ledsna, bli arga, gråta, vara rädda, uppleva svårigheter, eller tillåta oss att belöna oss själva (på ibland lite tvivelaktigt bra sätt).
Och vi ska inte sluta med det. Det är ju livet. Men vi behöver lära oss att göra det på bästa möjliga sätt så att vi lär oss och växer, istället för att vi slår på oss själva och förminskas.
Jag har märkt att vissa ibland har svårt att prata med mig om sina egna upplevelser, de ursäktar sig och säger "ja, alltså, det här är ju inte i närheten av vad du har varit med om, men...". Och jag har märkt att jag själv jämför mig med era upplevelser och tänker att "fan, jag kanske överdriver ändå...det kanske inte var så farligt det där jag var med om".
Och jag jämför mig med dom som jag tycker är bättre än mig, som jag tycker har kommit längre än mig, som är smartare, roligare, verbalare, starkare, snyggare, duktigare, snabbare, klokare...
Och jag säger till mig själv att jag är sämre än alla er.
Vilket inte är ett dugg konstruktivt. Inte alls.
Men när jag istället jämför mig med andra för att få inspiration, för att lära mig hur dom har kommit dit dom är, för att förstå vad jag kan göra, för att förstå hur jag kan förstå vem jag är och varför, och hur jag kan hitta kraft för att bli den jag vill vara, då jämför jag mig konstruktivt.
Då lär jag mig och växer.
Istället för att jag slår på mig själv och förminskas.
Mina upplevelser är mina. Dina upplevelser är dina.
Mina känslor är mina och dina känslor är dina.
Låt oss prata om allt för att försöka förstå, försöka förstå vad allt har gjort med oss. Istället för att vi jämför oss och säger att jag har haft det värre eller du har haft det värre.
Låt oss dela våra sanningar med varandra så att vi kan befria oss själva och vara oss själva och lära känna varandra och oss själva, så att vi kan vara dom som vi faktiskt är istället för dom som vi låtsas vara.
Prata och dela stora och små saker med dina nära, riktiga saker, då blir ni ännu närmare varandra, och det är väl ändå det vi vill vara. Nära våra nära. På riktigt nära.
Och jag jämför mig med dom som jag tycker är bättre än mig, som jag tycker har kommit längre än mig, som är smartare, roligare, verbalare, starkare, snyggare, duktigare, snabbare, klokare...
Och jag säger till mig själv att jag är sämre än alla er.
Vilket inte är ett dugg konstruktivt. Inte alls.
Men när jag istället jämför mig med andra för att få inspiration, för att lära mig hur dom har kommit dit dom är, för att förstå vad jag kan göra, för att förstå hur jag kan förstå vem jag är och varför, och hur jag kan hitta kraft för att bli den jag vill vara, då jämför jag mig konstruktivt.
Då lär jag mig och växer.
Istället för att jag slår på mig själv och förminskas.
Mina upplevelser är mina. Dina upplevelser är dina.
Mina känslor är mina och dina känslor är dina.
Låt oss prata om allt för att försöka förstå, försöka förstå vad allt har gjort med oss. Istället för att vi jämför oss och säger att jag har haft det värre eller du har haft det värre.
Låt oss dela våra sanningar med varandra så att vi kan befria oss själva och vara oss själva och lära känna varandra och oss själva, så att vi kan vara dom som vi faktiskt är istället för dom som vi låtsas vara.
Prata och dela stora och små saker med dina nära, riktiga saker, då blir ni ännu närmare varandra, och det är väl ändå det vi vill vara. Nära våra nära. På riktigt nära.
Kommentarer
Skicka en kommentar