#metoo

Så otroligt förjävligt att det måste hända, men så otroligt gött att det händer. Hashtagen #metoo belyser hur många vi är som blivit utsatta, blir utsatta, och kommer att bli utsatta för sexuella kränkingar, ofredanden och övergrepp av massa olika slag. Det är så vanligt, så normaliserat, så förminskat, och så otroligt förminskande. Och det är så otroligt svårt att förstå vad som är vad i den sörjan av gråskalor som detta ämne rymmer. Det kan diskuteras i all evighet huruvida det ena eller det andra är eller inte är en sexuell kränkning, det finns så många för och emot och hit och dit. Jag lämnar den debatten med att säga att om en kvinna (tjej, tant, flicka, och även en pojke, man, gubbe) blir kränkt av en handling så måste det anses vara en kränkning, oavsett vad intentionen är. 

Det är inte du som utför en handling mot en annan människa som bestämmer hur hen känner sig när du gör som du gör! Argumentet "men jag menade inte så..." gills liksom inte. 

Ta ditt jävla ansvar för hur du beter dig! 

Så. Nu lämnar jag den sidan av diskussionen för att istället belysa hur vi mår, generellt, hur vi agerar och kommunicerar i största allmänhet. För jag tror inte att det finns så många lyckliga människor som gör andra illa. Det är inte i våra bästa stunder som vi säger saker vi inte menar. Det är inte när vi hjärtligt skrattar och flamsar som vi kränker. Det är inte när vi känner oss harmoniska som vi gör över gränser som vi inte borde gå över. Det är inte på grund av att vi är så sjukt bra på att kommunicera som vi missförstår varandra. Det är inte på grund av våra höga betyg inom relationsvetenskap som vi beter oss som förvirrade hönor, rabiata rävar, livrädda möss, och dumma åsnor när vi umgås med andra, varandra och oss själva. 

Jag tänker att vi alla är rätt så fucked up och att vi alla behöver förstå att vi alla är det. Jag tänker att vi alla behöver bli bättre på att prata, lyssna, känna, dela, våga vara sårbara i allt som vi tänker och känner. Vi behöver få vara ledsna och sorgsna och rädda och mörka. Vi behöver det lika mycket som vi behöver få vara glada och flamsiga och barnsliga och ytliga. 

Jag tänker att om vi alla vågade dela med oss mer av våra inre spöken och monster, om vi alla vågade prata, lyssna, känna och dela mer så skulle vi alla ha ett lite lättare bagage att bära omkring på. Då skulle den där jävla väskan inte hinna bli så där stökig och tung och jävlig som den blir när vi inte städar och rensar och packar om. Så där jävlig att skiten däri blir ohanterlig och väller över och skadar både oss själva och andra. 

Jag tänker att om jag delar med mig av min skit till er, så kanske ni vågar dela med er av er skit till de som ni vill våga dela den med. Om jag vågar dela min story, så kanske ni vågar dela er story...

Jag tänker att om vi vågar dela med oss av vår skit så kommer vi att kunna må så mycket bättre, allihopa. För jag har testat att inte dela, och jag har testat att dela, och jag vet hur jävla gött det är att prata om skiten, försöka förstå skiten och acceptera skiten istället för att försöka förtränga den. Skiten blir liksom mindre skitig och livet blir mycket lättare och härligare och lyckligare när man vågar känna allt man känner och vara allt man är.

Jag tänker att vi alla behöver få känna att vi inte är ensamma, att vi inte är konstiga, att våra känslor får finnas, ljusa som mörka. Att vi alla faktiskt är samma skrot och korn och att vi alla hör samman på ett eller annat sätt. 

Jag tänker att vi alla är samma. Att vi alla bara vill känna oss älskade, och älska, men att vi inte har lärt oss hur fan man gör. Och om man inte vet så blir det så lätt fel. 

Jag tänker att vi alla behöver få veta hur man gör. Och vad som händer när man gör som man gör. 

Det är så mycket vi behöver lära oss, så mycket vi måste ta ansvar för, så mycket vi behöver tänka på, så mycket vi behöver prata om. 

Tack alla som vågar vara en del av #metoo 

Tack alla som vågar prata om sådant vi behöver prata om!

Tack för att jag får prata om det som jag behöver prata om...

Tillsammans är vi starkast!