riktigtviktigt

Snart är det jul och som vanligt missar vi poängen. Som vanligt stressas det in i det sista av alla måsten och borden och julklappsköp och sistajobbspurten... Det är omöjligt att missa allas tomma blickar och förundras över hur fan vi är funtade. Julen ska ju vara ett tillfälle att ses, umgås, träffas, mötas...att vara nära alla sina, kanske inte alltid men oftast ganska så, kära. Och istället springer vi omkring som yra höns och missar hela poängen. Fan vad vi springer, hit och dit, fixar och donar och håller på som några jävla duracell-kaniner. Jag kan inte låta bli att undra om det inte är så att vi springer för att vi är så jävla rädda för att göra det där som julen vill ge oss, att vara nära. Vi är så ovana, så obekväma, så långt ifrån varandra så att det känns som riktigt jävla brännhet gröt det där med att vara nära. Brännhet och ibland till och med brinnande. Så vi gör som vi har lärt oss att göra med saker som kan brännas...vi håller oss borta. Springer därifrån. Vi sprin

Sluta tråna och sluta gnälla över att du aldrig får det som du vill ha.  Testa istället att ge bort det som du vill ha till någon annan, istället för att vänta på att du ska få. Ge bort det du vill ha och se hur livet uppenbarar sig för dig. För när vi ger så får vi tillbaka. Och det som vi ger får vi tillbaka. Om du ger det som du inte vill ha så kommer du aldrig att få det som du vill ha.  Springer du hit och dit och gör mer än vad du tror du kan men ändå aldrig kommer ikapp.  Känns det som att du minsann gör allt men inget får.  Tänker du taskiga tankar och säger fula ord, tittar du snett och säger att hen minsann borde göra si och så? Vill du ha närhet, öppna dig. Vill du ha beröring, kramas. Vill du att andra ska förstå dig, försök att förstå dom. Vill du bli älskad, älska. Är du sugen på att ses, bjud ut en vän! Vill du ha hjälp, hjälp till. Vill du ha en ny jacka, ge bort en av dina. Vill du ha semester, ta med en vän på en utflykt i skogen.  Vill du ha tid, ge någon

Tänk om vi alla började fråga oss själva, i alla beslut, stora som små, vad VI vill, vad som är bäst för OSS, vad som skulle göra oss själva mest nytta, och på så sätt faktiskt göra alla andra mest nytta. Tänk om vi kunde se det, det som är bäst för oss, och tänk om vi vågade göra det, det som är bäst för oss. På riktigt bäst. Bäst för våran själ och för vårt hjärta...inte för vårt ego eller det i andras ögon bästa. Men tyvärr så finns det så många hinder, så många föreställningar, så många yttre påverkningar, så mycket utom oss som påverkar allt inom oss. Och så länge vi blundar för alla dessa hindren, så länge vi inte ser dom, så länge vi vänder så fort dom uppenbarar sig för oss, så kommer vi att fortsätta att ta beslut utifrån vad som vi tror är det som vi borde göra, utifrån vad alla andra säger åt oss att vi borde göra, tänka och säga. Medvetet eller omedvetet. Och så länge som vi inte lär känna oss själva, lyssnar på oss själva, vågar ifrågasätta oss själva (så att vi kan fö

Man får faktiskt bestämma själv. Man bestämmer faktiskt själv. Ingen annan bestämmer över ditt liv, det är du som bestämmer. Det är upp till dig. Det är ditt ansvar att bestämma hur ditt liv levs. Du bestämmer vem du lyssnar på, vem du tror på, vad du tror på. Du bestämmer vilka val du gör, vad du väljer att göra, säga, tänka och tro på. Du väljer dina sanningar. Det är upp till dig. Du bestämmer. Ingen annan. För allt går att se på på olika sätt, ur olika infallsvinklar, olika perspektiv och olika förhållningssätt. Ingenting är på ett enda sätt. Det finns säkert minst sjuttiofem andra sätt att se på det som du tror på, som kanske skulle visa att det som du tror på inte alls är så smart att tro på. Beroende på vad du vill att det du tror på ska leda till förstås. Vill du ha ett harmoniskt och fint liv fyllt med glädje och kärlek, eller vill du vara besviken, arg, bitter, skeptisk och mörk. Det är upp till dig. Du bestämmer. Ingen annan. Tro inte på något som jag säger, skriver

Jag vill bara att alla ska fatta hur jävla fantastiska ni är! NI ÄR FUCKIN QUEENS! ALLA!!! Behandla er själva som ni vill att andra ska behandla er! Säg till dig själv det du vill att andra ska säga till dig! Lyssna på dig själv så som du vill att andra ska lyssna på dig! Ge dig själv så mycket kärlek som du önskar att andra ska ge dig! Allt börjar med dig själv, och slutar i oändligheten! Allt hänger ihop! Allt och alla! Allt påverkar allt. Som ringar på vattnet sprider vi energier omkring oss! Börja med dig själv! Om du mår bra så kommer du att få andra att må bra. Om du är snäll mot dig själv så kommer du att vara snäll mot andra. Om du ger dig själv kärlek så kommer du att ge andra kärlek. Ta ditt ansvar och älska dig själv så att du kan älska andra, så att andra kan älska andra, så att alla kan älska varandra. Som ringar på vattnet! DU ÄR FANTASTISK!

Det är fullt normalt att känna känslor. Det är fullt normalt att känna sig nervös, ha ångest, ifrågasätta sig själv och vad fan man håller på med, att förminska sig själv, att gömma sig istället för att blomma, att säga till sig själv att man inte gör nog, att man inte räcker till, att man inte ska tro att man är något. Det är fullt normalt att känna så, och det kommer vi alltid att göra, men vi kan lära oss att förstå och hantera känslorna så att vi inte gör illa oss så mycket när vi känner dom. För vi kommer att känna känslor som vi inte gillar att känna, känslor som skrämmer oss till att inte göra det som vi egentligen kanske vill göra. Oavsett hur många självhjälpsböcker man läser, hur många terapitimmar man lägger, hur många yoga-retreats man åker på, hur mycket man än mediterar och fixar och donar och förstår och förlåter, så kommer både bekväma och obekväma känslor att kännas. Det är fullt normalt att känna, och vi kan inte (och vill nog faktiskt inte heller) sluta känna...men

Att känna connection (jag har inte hittat något bra svenskt ord än...) med någon handlar inte om hur ofta eller hur länge man umgås. Connection handlar om hur närvarande man är i stunden när man är tillsammans. Det handlar inte om att ses och fika och prata om allt möjligt annat än det som är viktigt och sedan säga hejdå och inte veta hur den andra mår, eller hur en själv ens mår. Connection handlar inte om att ringa och fråga vad som händer men skita i vad som händer för man ringer för att man måste, inte för att man vill och faktiskt bryr sig. Connection handlar inte om att likea varandras bilder på instagram och smsa ett hjärta när någon behöver en kram. Connection handlar inte om att berömma den nya frisyren och ge tips om vart man kan köpa beslag till det nya köket som renoveras för tredje gången. Connection handlar inte om tid, connection kan handla om så lite som en enda sekund, en sekund av att se, och att bli sedd. En sekund av närhet, av att känna att man finns, att man ä

Skrämmer det dig att titta upp mot stjärnorna och inse hur liten man faktiskt är och hur små ens problem plötsligt blir när allt är oändligt? Eller ger det dig lugn och ro att tänka på att alla har sina problem och att deras problem är lika stora för dom som dina problem är för dig, och att dina problem därför inte är så otroligt jävla betydande i sammanhanget och att du då kan andas en liten stund och ta det lite lugnt? Eller känner du dig superliten och betydelselös, meningslös, när du tänker på att allt är så mycket och att du i så fall måste vara så liten eftersom det finns så mycket? Eller tänker du att allt är så otroligt meningsfullt och att alla betyder så mycket för att allt hänger ihop och att även om du är liten i sammanhanget så är du en lika stor del som alla andra och att om alla tog sitt ansvar så skulle allt få vara mycket bättre, och att du då blir stärkt och vill göra ännu mer och bidra med mer kärlek och med mer positiv energi till allt detta som vi kallar för livet.

När man börjar gräva i sig själv så kommer det upp minnen som man förstår har varit med och format ens självbild och personlighet. Minnen som ofta är smärtsamma men som blir som pusselbitar som sakta läggs ihop och tillsammans skapar en bild av vem man är och varför. Det blir tydligare och tydligare för varje pusselbit, och tillslut klarnar bilden och förståelsen för en själv blir större och mer kärleksfull. För när vi förstår så mjuknar vi och det blir lättare att se på pusselbitarna som förklaringar istället för att skylla och skuldbelägga en barndom och vägra att ta sitt ansvar i det. När vi förstår så kan vi ta ansvar och när vi tar ansvar kan vi skapa förändringar och växa och bli bättre. Förståelse leder till empati och empati leder till kärlek. Det här minnet gav mig väldigt mycket förståelse och jag känner så mycket för lilla mig där och då: När jag var ungefär sju år så åkte jag med min mor och hennes vän för att hälsa på en familj som jag och min mor inte kände. Några da

Brené Brown, min idol och forskare inom sårbarhet och skam och skuld, satte huvudet på spiken när hon sa att "belonging is standing alone". Det betyder inte att du ska vara ensam, eller att du måste vara ensam, utan att du kan vara ensam. Att du "belong to yourself" så mycket att du kan "belong everywhere". Belonging, connecting, bonding. Ord som det inte finns några riktigt bra svenska alternativ till. Ord som beskriver det som faktiskt är det allra viktigaste i livet. Ett lyckligt liv. Känslan av att "belong", tillhöra, är en av våra viktigaste behov, för när vi tillhör så känner vi oss trygga, när vi tillhör så är vi skyddade, när vi tillhör en flock så är chanserna att överleva om en tiger kommer större. Men tillhörighet handlar inte bara om att tillhöra något som är utanför oss själva, att tillhöra en grupp, en flock, en gemenskap med andra. Tillhörighet handlar faktiskt mest av allt om att tillhöra det som är inom dig dig själv. Du. Di

När man börjar tänka på vad man tänker på, vad man säger, vad man gör, vilka ord som man använder när man tänker och pratar, förklarar, diskuterar och beskriver så blir det tydligt hur vi själva skapar den verkligheten som vi lever i. Eller snarare den verkligheten som vi tror att vi lever i. För när man börjar tänka på hur man tänker på saker så inser man hur mycket orden som man använder skapar känslan kring det som man tänker på. Det blir nästan obehagligt när man börjar inse hur mycket som skapas i ens egna huvud, att det faktiskt inte alltid stämmer helt överens med verkligheten, och att man alltså själv kan påverka sin upplevelse av det som händer. De ord som jag använder när jag beskriver saker, upplevelser och människor i mina tankar, för mig själv och för andra, skapar känslor i min kropp som formar min känsla kring sakerna, upplevelserna och människorna. Ändrar jag orden så ändrar jag känslan. Ändrar jag känslan så ändrar jag min verklighet. Ändrar jag min verklighet så förän

Tänk om...du faktiskt har fel... Tänk om dina sanningar om verkligheten faktiskt bara är dina tankar som har hittat på något som stämmer överens med det som du (av massa olika anledningar) tror på. Tänk om det du tror på inte är sant. Tänk om det inte finns något som är rätt och något annat som är fel... Tänk om man inte alls måste... Tänk om man istället faktiskt kan göra på massa olika sätt. Tänk om allt är rätt, på sitt sätt. Tänk om ingenting är fel. Tänk om vi skulle våga tänka om.  Tänk om...

Jag var på Fotografiska igår och såg (bland många andra fantastiska utställningar) utställningen av Paul Hansens bilder från krigsdrabbade områden världen över och fan i helvete vad tungt det var. Bilder på skadade människor, härjade städer, soldater, barn, svält, sorg och tomma, trötta, uppgivna blickar... Fotografier blir på något sätt ännu tyngre än rörlig bild för man kan stanna upp och titta på ansiktsuttrycken och verkligen känna in stämningen hur länge som helst. Det blir så tydligt och verkligt på något sätt. Stillbilder etsar sig fast på ett annat sätt än rörliga bilder som flyger förbi i nyhetssändningar. Riktigt tungt, och riktigt viktigt. Jag vill köra dit alla otacksamma jävlar som sitter på sina svennerövar och klagar på ditten och datten, som tycker att vi har det svårt i Sverige, som tycker att vi borde stänga gränserna och att det finns ett vi och ett dom. Att "dom" på något sätt får skylla sig själv som föds där krigen, svälten, terrorn, misären, sjukdo

Ju mer jag läser och lyssnar och tittar på intervjuer med psykologer och vetenskapsmän desto tydligare blir min min tro på att ett av våra största problem som människor är att vi lyssnar för mycket på våra hjärnor, på huvudet, på mindet. Ju mer jag förstår hur våra hjärnor fungerar desto tydligare blir det att det aldrig kommer att gå att bli lycklig i ett samhälle och en kultur där man förkastar spirituella tankar, tro, mystik, känslor och annat som inte riktigt går att förklara och förstå. Våra hjärnor vill ha rationella, enkla och tydliga svar. Våra hjärnor söker alltid mening i allt som händer, och om det inte finns någon tydlig förklaring så hittar hjärnan på en förklaring utifrån vad vi tror på och vad vi tidigare har upplevt. Hjärnan bryr sig inte vad som är sant eller inte sant, den vill bara ha den enklaste förklaringen som ligger närmast de föreställningar som vi har fått planterade, och som vi fortsätter att plantera, i våra huvuden. Hjärnan är väldigt lat och vill ha sn

Vi säger att vi är deprimerade, att vi känner oss deppiga och mörka och har ångest och mår jävligt dåligt. Och ja, vi mår jävligt dåligt, men vi är  nog sällan deprimerade. Depression är en psykisk sjukdom. Du är förmodligen inte deprimerad, du är antagligen förtryckt och förträngd. För vi förtränger oss själva, förnekar, hämmar och håller tillbaka oss själva hela tiden, och det gör att vi mår jävligt dåligt!  Vi blir förtryckta och förträngda av andra, och vi förtrycker och förtränger oss själva. Alla påtryckningar från samhället, från skolan, från föräldrar och syskon och vänner och bekanta gör att vi förtränger oss själva.  Och vi förtrycker oss själva när vi väljer att lyssna på alla andra, alla utom oss själva.   Vi lär oss från barnsben hur man ska göra och inte göra, vad vi ska säga och inte säga, vad vi ska tycka, tänka och känna. Vi lär oss att inte uttrycka oss själva, att inte säga vad vi tycker och tänker, inte ta plats, inte tro att vi är något. Men samtidigt

Jag har aldrig riktigt tänkt att jag ska bli särskilt gammal, det låter kanske hemskt, men jag har alltid vetat att livet är jävligt ömtåligt. Det kanske är det som har gjort att jag alltid har försökt att leva på ordentligt, tagit tag i saker och passat på. Kanske inte alltid till min fördel i alla lägen, men jag har aldrig gått och dragit fötterna efter mig och väntat på att någon annan ska komma och styra upp allt. Visst har det gått fel ibland, men jag försöker lära mig av mina misstag, växa och bli bättre. Jag har alltid tänkt att om man nu ändå får chansen att leva så ska man väl fan leva! Igår kväll fick jag reda på att min vackra vän Anders som dog i en drunkningsolycka för fyra år sedan, hans lillebror, som var exakt lika underbar, har nu också åkt hem till alla dom andra änglarna i himlen... Återigen blir jag påmind om hur ömtåligt livet är. Dom är många där uppe nu, många av mina käraste som har lämnat oss här på jorden. Jag har redan varit på tre begravningar i år... D

Jag vill att du ska leva, alltså på riktigt leva. Jag vill inte att du ska gräva runt i ditt förflutna, i din barndom, i dina upplevelser för att du ska behöva återuppleva minnena och fastna i dom jobbiga känslorna som kommer upp. Jag vill inte att du ska gräva runt så att du ska minnas allt det som du har förträngt för att du ska bära runt på minnena resten av livet och gå under. Tvärtom. Jag vill att du gräver runt så att du kan känna ut dom känslorna som du har begravt i dig själv, för det är först när vi släpper ut känslorna som dom kan lämna oss. Så länge vi bär runt på känslorna, så länge vi förtränger, förminskar och förnekar dom, så kommer dom att finnas kvar inom oss, tynga oss, göra sig påminda när vi minst vill, jaga oss och sakta äta upp oss inifrån. Jag vill att du gräver upp så att du ska slippa tyngas ner, så att du ska kunna leva lättare. Jag vill att du ska gräva runt så att du kan förstå varför du är som du är, vad som har format dig och varför du går i de mönste