Mitt liv är mitt ansvar
Det finns dom som menar på att när vi levde i samlar- jägarsamhällen så hade vi inga hierarkier, inga hövdingar eller chefer som bestämde över oss. Vi hjälptes alla åt och tog gemensamt ansvar för flocken och dess överlevnad tillsammans. Våra hjärnor är alltså inte utvecklade för att få order, vi är inte gjorda för att bli styrda av andra, vi är inte skapta för att bara se till oss själva. Våra hjärnor vill ta ansvar och vill hjälpas åt, våra hjärnor är gjorda för att samarbeta och gå mot gemensamma mål. För mig låter det här som en vettig förklaring till varför så många människor inte kan eller vill ta ansvar när vi nu lever i hierarkiska kulturer. För när vi fråntas vårt ansvar så liksom kollapsar hjärnan och den vet inte vad den ska göra. Då backar vi och låter andra bestämma och när andra bestämmer så är det inte längre vårt ansvar. Vi blir passiva, lata och vi skyller allt skit på alla andra.
Skulle vi däremot förstå att vi är ansvariga för våra liv, att alla är ansvariga för allt, att allt hänger ihop och att allt påverkas av allt, då tror jag att det skulle hända så otroligt mycket positivt i världen. Om vi alla skulle ta vårt ansvar istället för att lägga över det på andra, på chefen, partnern, pappa eller mamma, skolan, politikerna, rättssystemet, återvinningscentralen, matproducenterna, klädföretagen, osv osv, då tror jag att vi skulle skapa ett så mycket bättre och schysstare samhälle. Bättre och schysstare för oss själva, för varandra, för naturen, djuren och hela planeten.
När man tar sitt ansvar så ger man sig själv möjligheten att styra över sitt liv. Man ger sig själv rätten att bestämma, men också skyldigheten till att ta beslut som är genomtänkta och ansvarsfulla. För när du förstår att allt påverkar allt så förstår du att alla dina små beslut, tankar, ord och handlingar är så otroligt betydelsefulla. Du förstår att allt du gör är viktigt, inte bara för dig själv utan även för alla andra. Det låter kanske skrämmande, för du blir ansvarig, du kan inte längre skylla ifrån dig som du har lärt dig att göra. Det är inte längre din chefs fel att du inte trivs på jobbet, det är inte din pappas fel att du är som du är, det är inte längre någon annans problem att miljön förstörs eller att barn arbetar för pisslöner.
Det låter kanske överväldigande och övermäktigt. Du tänker kanske att det är skönare att sitta i soffan och glo på tv och äta skitmat och säga att hon är dum, och han är ful, och den gör fel, och den där borde göra si och så, och jag borde få ditten och datten. Men tyvärr så är ditt liv ditt ansvar, ingen annan kommer att rädda dig, ingen annan kommer att laga dig, ingen annan kommer att styra upp din skit.
Ditt liv är 100 % ditt ansvar.
Att förstå betyder inte att skylla på. Att förstå varför du är som du är och varför du gör som du gör betyder inte att du kan lägga över ansvaret på någon annan. Jag försökte övertyga mig själv om att jag inte hade blivit påverkad av min pappas alkoholism, att min uppväxt inte hade format mig, att jag var stark och tuff och inte alls känslig och bekräftelsetörstande. Jag ville inte skylla mitt beteende på något och det gjorde att jag inte heller ville lära mig och förstå. Det gjorde att jag inte förstod mig själv, och det man inte förstår tar man gärna avstånd ifrån. Det som vi inte förstår känns ofta konstigt och skrämmande och vi håller oss gärna ifrån det. Det som vi däremot förstår känner vi ofta medkänsla för, det blir vi intresserade av och det har vi lätt att tycka om.
När vi förstår hur allt det som vi tänker får oss att må, hur det vi äter påverkar hur vi mår, hur andra påverkas av hur vi mår, hur allt vi gör får andra att må, hur djuren på slakterierna mår, hur planeten påverkas av hur vi gör, när vi förstår hur allt påverkar hur allt mår, då förstår vi hur stort ansvar vi alla faktiskt har.
När jag började lära mig om hur alkoholism påverkar familjer så kunde jag sakta börja förstå mig själv. Och när jag började förstå mig själv så ville jag lära mig mer om mig själv. Och ju mer jag lärde mig desto mer förstod jag, och desto mer jag förstod desto mer ansvar tog jag över mitt liv och mitt mående. Jag insåg hur otroligt coolt det är när man lär sig, när man förstår och när man själv kan börja styra över sitt liv. När man plötsligt kan hoppa in i förarsätet och styra sitt liv dit man själv vill istället för att sitta där bak och glo ut genom fönstret och bara åka med och se vart man hamnar. Och ibland skrika högt när man tycker att chauffören kör fel...
Skulle vi däremot förstå att vi är ansvariga för våra liv, att alla är ansvariga för allt, att allt hänger ihop och att allt påverkas av allt, då tror jag att det skulle hända så otroligt mycket positivt i världen. Om vi alla skulle ta vårt ansvar istället för att lägga över det på andra, på chefen, partnern, pappa eller mamma, skolan, politikerna, rättssystemet, återvinningscentralen, matproducenterna, klädföretagen, osv osv, då tror jag att vi skulle skapa ett så mycket bättre och schysstare samhälle. Bättre och schysstare för oss själva, för varandra, för naturen, djuren och hela planeten.
När man tar sitt ansvar så ger man sig själv möjligheten att styra över sitt liv. Man ger sig själv rätten att bestämma, men också skyldigheten till att ta beslut som är genomtänkta och ansvarsfulla. För när du förstår att allt påverkar allt så förstår du att alla dina små beslut, tankar, ord och handlingar är så otroligt betydelsefulla. Du förstår att allt du gör är viktigt, inte bara för dig själv utan även för alla andra. Det låter kanske skrämmande, för du blir ansvarig, du kan inte längre skylla ifrån dig som du har lärt dig att göra. Det är inte längre din chefs fel att du inte trivs på jobbet, det är inte din pappas fel att du är som du är, det är inte längre någon annans problem att miljön förstörs eller att barn arbetar för pisslöner.
Det låter kanske överväldigande och övermäktigt. Du tänker kanske att det är skönare att sitta i soffan och glo på tv och äta skitmat och säga att hon är dum, och han är ful, och den gör fel, och den där borde göra si och så, och jag borde få ditten och datten. Men tyvärr så är ditt liv ditt ansvar, ingen annan kommer att rädda dig, ingen annan kommer att laga dig, ingen annan kommer att styra upp din skit.
Ditt liv är 100 % ditt ansvar.
Att förstå betyder inte att skylla på. Att förstå varför du är som du är och varför du gör som du gör betyder inte att du kan lägga över ansvaret på någon annan. Jag försökte övertyga mig själv om att jag inte hade blivit påverkad av min pappas alkoholism, att min uppväxt inte hade format mig, att jag var stark och tuff och inte alls känslig och bekräftelsetörstande. Jag ville inte skylla mitt beteende på något och det gjorde att jag inte heller ville lära mig och förstå. Det gjorde att jag inte förstod mig själv, och det man inte förstår tar man gärna avstånd ifrån. Det som vi inte förstår känns ofta konstigt och skrämmande och vi håller oss gärna ifrån det. Det som vi däremot förstår känner vi ofta medkänsla för, det blir vi intresserade av och det har vi lätt att tycka om.
När vi förstår hur allt det som vi tänker får oss att må, hur det vi äter påverkar hur vi mår, hur andra påverkas av hur vi mår, hur allt vi gör får andra att må, hur djuren på slakterierna mår, hur planeten påverkas av hur vi gör, när vi förstår hur allt påverkar hur allt mår, då förstår vi hur stort ansvar vi alla faktiskt har.
När jag började lära mig om hur alkoholism påverkar familjer så kunde jag sakta börja förstå mig själv. Och när jag började förstå mig själv så ville jag lära mig mer om mig själv. Och ju mer jag lärde mig desto mer förstod jag, och desto mer jag förstod desto mer ansvar tog jag över mitt liv och mitt mående. Jag insåg hur otroligt coolt det är när man lär sig, när man förstår och när man själv kan börja styra över sitt liv. När man plötsligt kan hoppa in i förarsätet och styra sitt liv dit man själv vill istället för att sitta där bak och glo ut genom fönstret och bara åka med och se vart man hamnar. Och ibland skrika högt när man tycker att chauffören kör fel...
Kommentarer
Skicka en kommentar