Ayahuacha

Det finns terapi, och så finns det terapi...och jag tror att vi alla behöver någon form, eller egentligen massa olika former, av terapi, eftersom olika terapiformer behandlar olika delar av våra komplexa liv. Jag tror verkligen att vi alla behöver ha en säker plats att ventilera alla våra innersta problem, tankar och känslor på. En plats där man inte blir dömd eller ifrågasatt eller dumförklarad. Där man kan få vara exakt så märklig och konstig och liten som vi alla är bakom den här putsade och välanpassade fasaden vi går omkring med för att bli godkända och välkomnade och befordrade.

Jag fick träffa en terapeut på AVK (Akutmottagningen för Våldtagna Kvinnor) några gånger veckorna efter våldtäkten, och hon sa att det visst inte var alla som mådde dåligt efter en våldtäkt och att jag skulle vara tacksam för att det inte var så jobbigt för mig, när jag frågade varför jag inte kände mer än vad jag gjorde. Nu vill jag såklart gå tillbaka och skrika åt henne att alla visst mår skit och piss men att alla inte har förmågan att känna allt, att alla inte vågar känna allt, och att det är hennes jävla uppgift och skyldighet att se till att dom som kommer till henne känner sig trygga nog att våga känna och våga prata och våga vara så jävla trasiga som dom är. Att det INTE är hennes uppgift att säga att Nämen vilken tur du har som inte mår dåligt, det är bra, gör vanliga saker, gå ut och drick öl med kompisarna och lev som vanligt...

Jag lyssnade såklart på henne och försökte leva på som vanligt.
Det gick sådär...eller det gick ju ganska bra, utåt sett.

Ett år senare fick min kille iväg mig på KBT och det var ju bra på det sätt som KBT är "bra", för där lärde jag mig att förtrycka känslorna ännu mer. Jag lärde mig att inte sova med en kniv bredvid sängen, och inte behöva kolla arton gånger i nyckelhålet innan jag öppnade dörren, och jag fick hjälp med att våga säga till mina vänner att jag inte alls mådde så bra som jag påvisade.
Men jag lärde mig inte att känna, att våga känna, och jag lärde mig verkligen inte att känna ut känslorna så att dom blev mindre skrämmande och mer hanterbara.
Jag lärde mig att lägga band på mig själv ännu mer.

Jag lyssnade såklart även på henne och försökte leva på som vanligt.
Det gick sådär...

Två år senare hittade jag Bertil. Älskade, underbara Bertil, en äldre man som specialiserat sig på våldtäkter och som har jobbat på både fängelse med våldtäktsdömda män, och på RFSU med våldtagna kvinnor och män. Nu äntligen hamnade jag i terapi, på riktigt. Och fan i helvete vad jobbigt det var. Fan i helvete vad han fick kämpa med mig. Och fan i helvete vad tacksam jag är för dom åren hos honom! För evigt tacksam.

Men det kom till ett slut. Jag kände att jag förstod allt han sa, jag förstod mig själv, jag förstod hur vi människor fungerar och inte fungerar. Jag förstod att det inte bara vara våldtäkten som var mitt problem, att det även var min uppväxt och livet i stort, att jag varit med om massa saker som påverkat mitt sätt att tänka och mitt sätt att hantera små och stora problem. Jag förstod så himla himla mycket. Men jag fick inte bort den där stora svarta klumpen i bröstet som tyngde mig så mycket. Som inte gick att bli av med trots år av terapi. Bertil föreslog att jag skulle åka ut i skogen och skrika...

Jag drack ett glas med den uråldriga medicinen från Amazonas djupaste regnskogar, Ayahuacha, istället. Och herregu vad jag fick uppleva hur den stora svarta klumpen kändes på riktigt. Hur jävla stor och svart och full med sorg och smärta den var, på riktigt, när jag inte kunde trycka undan den längre. Och hur det kändes när man fem timmar senare vaknade upp utan den stora svarta klumpen. Och hur vackert allt blev när sorgen och smärtan äntligen lämnade ens kropp, på riktigt. När det äntligen fanns plats att fylla på med kärlek och ljus och allt annat helt jävla magiskt som den här världen har att erbjuda.

När man förstod att vi alla är samma, att vi alla bara bara vill ha kärlek, men att vi alla har varit med om massa skit som gjort att vi glömt bort hur otroligt fantastiska vi är och hur otroligt fantastiskt livet är. Skit som gjort att vi istället för att älska har lärt oss att hata, att döma, att skuldbelägga, att skylla ifrån oss, att snacka skit, att kriga, slåss och bråka, istället för att samarbeta, att se allt det dåliga istället för allt det bra.

Det är så fantastiskt att se kärleken i era vackra ögon...
Det gör så ont att se sorgen.

Det är så skönt att ha lärt sig att ventilera på riktigt, att ha fått möjlighet att ventliera inte bara alla problem och tankar utan även dom innersta känslorna, känslor som jag hade glömt fanns, känslor som jag varit så livrädd för att känna så att jag helt hade förträngt dom. Känslor som fortfarande gör sig påminda och som gör jävligt ont, men som jag inte längre är rädd för.
För jag har lärt mig att känslor är något bra, känslor är våra vägledare och våra bästa vänner.

Nu kan jag inte sluta testa nya utvecklingsmöjligheter, olika former av healing, naturmediciner och andra metoder, och jag kan inte sluta läsa och lyssna för att förstå ännu mer om mig själv och om oss alla. Ju mer man förstår, desto mer förstår man att man inte har förstått, och ju mer förstår man hur lite man förstår.

Det finns terapi, och så finns det terapi...