Självständighet är en illusion

Ensam är stark.

Själv är bäste dräng.

Bra karl reder sig själv.

Sköt dig själv och skit i andra.

Vi föds ensamma och dör ensamma.

Ju fler kockar desto sämre soppa...

Och hur många gånger har man inte hört någon säga till en: Det är bra för dig att vara ensam...

Vi lär oss att man ska sköta sig själv, inte be om hjälp, strunta och blunda, vara självständig och stark. Annars är man krävande och jobbig. Man ska minsann inte leta efter kärlek, då är man ängslig. Man ska renovera köket själv och laga bilen själv, uppfostra barnen själv, äta och sova och titta på tv själv. Det är bra för en.

Men vad allt visar på så är det här helt fel. Självständighet är en illusion. För redan när vår hjärna blev till så konstruerades den för att leva tillsammans med andra, med sin flock, för att samarbeta, för att överleva, tillsammans. Vår mest grundläggande rädsla är därför rädslan för separation, för att bli övergiven, för att hamna utanför flocken och inte överleva när tigrarna kommer. Hela våran grundstruktur är utformad för att vi instinktivt ska agera så att vi får vara en del av flocken, bli bekräftade, inkluderade, försvarade, av dom sina. För på savannen överlever man inte själv...

Det finns studier som följt personer under 75 år i alla dess levnadsstadier, och studierna pekar alla åt samma håll. Dom som har nära, trygga, kärleksfulla relationer med partners, familj och vänner som de kan lita på, dom lever lyckligare och har både ett längre och ett friskare liv än de som inte har trygga relationer. Ensamhet är alltså livsfarligt. Nära relationer är nödvändigt. Om vi vill leva länge och lyckligt alltså, vilket jag tror att de allra flesta vill.

Det är inte bara relationerna med dom som står oss nära som är viktiga, även relationerna med alla som du möter och alla som påverkar ditt liv är viktiga. Dom som odlar din mat, syr dina kläder, kör bussen du åker med, städar på ditt kontor. Om vi skapar närhet med alla som vi möter så skapar vi en lyckligare värld. Många bäckar små. Som ringar på vattnet sprider vi lycka, om vi är lyckliga. Välj därför det som gör dig lycklig. Visa medkänsla, empati, förståelse, lev dig in i andras situationer, försök se deras perspektiv, möt dina medmänniskor med ett öppet sinne.

Alla är vi samma skrot och korn. Vi har en kropp, ett sinne, och en själ. Vi föds ur en kvinnas sköte. Vi kommer alla att dö. Och vi vill alla känna kärlek, ge kärlek, vara lyckliga, må bra, vara friska och glada. Och tillhöra, vi vill tillhöra för att vi vill överleva. Det är själva drivet i oss.

Om man förstår det och försöker förstå att vi alla har helt olika levnadsöden och att vi lär oss helt olika metoder för att bli bekräftade och känna tillhörighet, så tror jag att man kan känna medkänsla även för dom största idioterna...för dom har inte lärt sig vad en nära och trygg och kärleksfull flock är. De har ingen flock som älskar dom för den som dom är, villkorslöst. Och om man inte har det så blir man desperat...man söker sig till andra flockar. Kravfyllda flockar, där man får vara med om man hatar. Och man börjar hata för att man inte får älska. Man börjar hata för att få vara med, tillhöra, ha någon som säger I´ve got your back.

Eller så lever man ensam och äts upp inifrån och blir avundsjuk och bitter och kärlekslös och elak och hånfull och ilsk, och sjuk...och då blir man ännu mer ensam och utanför, och så fortsätter den onda spiralen.

Eller så utnyttjar man sociala medier för att få likes och bli bekräftad och känna att man får vara med, att man har ett härligt liv, att man är lycklig. Och man likear och säger att du får också vara med. Och man struntar i att likea och visar att du får minsann inte vara med. Snabba, enkla medel för känna känslan av att tillhöra. När vi samtidigt lever i en värld där vi alla tillhör mindre och mindre. Vi har massa flockar; familjen, vänner, kollegor, träningskompisarna, nattklubbarna, men vi känner oss alla ensamma för vi har ingen riktigt nära relation, ingen riktigt nära flock. Vi tillhör massa flockar, men ingen på riktigt. För vi lär oss att inte dela med oss av vårt inre, att inte känna för mycket, att bita ihop och gå vidare, titta ner i skärmen istället för i ögonen, smsa istället för att prata, tänka positivt, och vi lär oss alla hundratals olika sociala spel så att vi får vara med. Tillhöra. Fast inte på riktigt...inte djupt och innerligt och villkorslöst. Vi får tillhöra på ytan.

Jag tror att det är det som gör att vi är så många som undrar vad meningen med livet egentligen är. Så många som känner att det borde finnas något mer. Som längtar. Som längtar efter lyckan, påriktigtlyckan. Som tar till massa snabba rus för att känna, eller slippa känna. Så många som har ett svart hål i bröstet, som vi fyller med mat, alkohol, droger, sex, arbete...men som behöver fyllas med äkthet och närhet och lugn och ro.

Men jag vet faktiskt vad meningen med livet är. Det är att leva. Att leva så lyckligt det bara går. Att kämpa för att våga vara så ärlig och öppen och medkännande som man bara kan. Hjälpa varandra, finnas för varandra, lyssna och prata med varandra. Se varandra. För när vi gör det så kan vi mötas på riktigt. Och när vi möts på riktigt så känns det ju så jävla gött och härligt och äkta och fint och sant. Och vi blir helt kära, i livet, i varandra, i oss själva. Vi blir lyckliga...och lever lyckliga i massa massa dar!

Tillsammans är vi starka!

Självständighet är en illusion…