Att vara stark och modig och våga dela #metoo
Det snackas mycket om mod i dessa dagar i och med metoo-kampanjen. Att vi som delar med oss är modiga och starka. Att vi som delar med oss är så otroligt modiga...och det är vi, verkligen. Men jag kan inte sluta tänka på alla som inte vågar dela med sig, som inte är så starka och modiga och inte vågar hänga ut sig själv och sina upplevelser. Hur mår dom nu? Dom som fortfarande bär omkring på hemligheter, på skammen, på rädslan... Känner ni er ännu mindre nu när ni känner att ni inte vågar dela, känner ni er mer skamsna och mer utanför och ensamma? Jag hoppas verkligen inte det.
Förhoppningsvis har många av er som inte delar på sociala medier andra kanaler att prata i och förhoppningsvis får ni stöd av vänner på annat håll. Förhoppningsvis har alla vi som delar även stöd utanför sociala medier. För även om det är otroligt skönt och befriande och stärkande att berätta vitt och brett om vad man varit med om, känna gemenskapen i delningarna, känna att man inte är ensam, och känna att tillsammans är vi jävligt starka. Även om det är otroligt gött, så är dom riktiga människomötena det allra viktigaste. Vi behöver riktiga kramar, riktiga ögon att titta in i, riktiga ord som uttalas i den riktiga världen, riktiga händer att hålla i och riktiga vänner att klappas av. Och det, det är mycket mycket svårare än att sitta bakom en dator och skicka hjärtan och "styrkekramar" till varandra.
För mig tog det över tre år innan jag sakta sakta började öppna upp mig. I över tre år bar jag själv på känslorna och tankarna och förvirringen som allt skapade. Visst att jag kunde berätta vad jag hade varit med om, men jag gjorde det alltid utan känslor, bara så rakt av "jag blev våldtagen, men jag mår bra, det är lugnt, ingen fara med mig inte..." Jag vågade inte, jag var inte stark, jag var inte modig, jag kände mig inte trygg. Jag hade inte lärt mig att prata om mina känslor, jag hade inte lärt mig att ens känna känslor. Så jag bet ihop och pratade om massa annat.
Och jag trodde att jag var stark när jag inte kände. Folk sa till mig att jag var stark när jag berättade och sa att jag var okej, så jag sa tack och kände mig stark. Och ensam.
Men jag var ju verkligen inte stark, jag höll ju på att gå sönder av rädslan inombords. Och där, där ser jag ett väldigt stort problem.
Vi tror nämligen att det är starkt att inte känna, att bita ihop och gå vidare. Då är man minsann stark. Men om man gråter och skriker och känner alla dom jävliga känslorna som man känner istället för att tränga bort dom så är man mest jobbig och känslig och svårhanterlig. Men det är ju tvärtom! Vi är som allra starkast när vi vågar känna, vågar erkänna, vågar stå för vad vi har varit med om, vågar prata om alla jobbiga saker som vi är med om och alla känslor kring det, på riktigt.
Vi är som modigast och starkas när vi är sårbara. Och när vi har varit sårbara och rest oss upp igen, när vi pratat och delat och känt och växt av upplevelsen, och kanske även förlåtit, då har vi blivit ännu starkare. På riktigt.
Jag vet inte hur jag hade reagerat om metoo-kampanjen hade dragit igång då när jag inte kunde prata om mina upplevelser. Ingen aning. Men jag hoppas verkligen verkligen att alla ni som ännu inte vågat dela med er av era djupaste hemligheter nu vågar göra det. För det är det enda sättet att bli av med skammen...skammen älskar nämligen hemlighetsmakeri, och den hatar när vi klär den i ord och delar med oss av den, för då kan den inte äta upp oss inifrån längre.
Så dela, våga dela! Dela stora och små hemligheter, dela sånt som är hemskt och sånt som känns pinsamt och dumt, stort som smått. Ta allt mod du kan hitta och gör det bara. gör det som känns som allra farligast, för det är faktiskt exakt det som kommer att rädda dig!
Men se till att dela i trygghet, så att du inte kastar dig handlöst utan att ha en fallskärm som ser till att du landar mjukt.
Dela inte vitt och brett utan att kunna få riktiga styrkekramar från riktiga vänner som kan ge dig riktiga händer att hålla i. Dela så att du kan landa mjukt!
Mod är det som gör oss modiga!
Ps. Läs Nina Åkestams text på SVD om hur jävla svårt det är att dela något som upprör andra och som gör att vi som varit med om skit måste trösta er som vi behöver få prata med...
https://www.svd.se/att-bli-valdtagen-ar-inte-det-varsta
Förhoppningsvis har många av er som inte delar på sociala medier andra kanaler att prata i och förhoppningsvis får ni stöd av vänner på annat håll. Förhoppningsvis har alla vi som delar även stöd utanför sociala medier. För även om det är otroligt skönt och befriande och stärkande att berätta vitt och brett om vad man varit med om, känna gemenskapen i delningarna, känna att man inte är ensam, och känna att tillsammans är vi jävligt starka. Även om det är otroligt gött, så är dom riktiga människomötena det allra viktigaste. Vi behöver riktiga kramar, riktiga ögon att titta in i, riktiga ord som uttalas i den riktiga världen, riktiga händer att hålla i och riktiga vänner att klappas av. Och det, det är mycket mycket svårare än att sitta bakom en dator och skicka hjärtan och "styrkekramar" till varandra.
För mig tog det över tre år innan jag sakta sakta började öppna upp mig. I över tre år bar jag själv på känslorna och tankarna och förvirringen som allt skapade. Visst att jag kunde berätta vad jag hade varit med om, men jag gjorde det alltid utan känslor, bara så rakt av "jag blev våldtagen, men jag mår bra, det är lugnt, ingen fara med mig inte..." Jag vågade inte, jag var inte stark, jag var inte modig, jag kände mig inte trygg. Jag hade inte lärt mig att prata om mina känslor, jag hade inte lärt mig att ens känna känslor. Så jag bet ihop och pratade om massa annat.
Och jag trodde att jag var stark när jag inte kände. Folk sa till mig att jag var stark när jag berättade och sa att jag var okej, så jag sa tack och kände mig stark. Och ensam.
Men jag var ju verkligen inte stark, jag höll ju på att gå sönder av rädslan inombords. Och där, där ser jag ett väldigt stort problem.
Vi tror nämligen att det är starkt att inte känna, att bita ihop och gå vidare. Då är man minsann stark. Men om man gråter och skriker och känner alla dom jävliga känslorna som man känner istället för att tränga bort dom så är man mest jobbig och känslig och svårhanterlig. Men det är ju tvärtom! Vi är som allra starkast när vi vågar känna, vågar erkänna, vågar stå för vad vi har varit med om, vågar prata om alla jobbiga saker som vi är med om och alla känslor kring det, på riktigt.
Vi är som modigast och starkas när vi är sårbara. Och när vi har varit sårbara och rest oss upp igen, när vi pratat och delat och känt och växt av upplevelsen, och kanske även förlåtit, då har vi blivit ännu starkare. På riktigt.
Jag vet inte hur jag hade reagerat om metoo-kampanjen hade dragit igång då när jag inte kunde prata om mina upplevelser. Ingen aning. Men jag hoppas verkligen verkligen att alla ni som ännu inte vågat dela med er av era djupaste hemligheter nu vågar göra det. För det är det enda sättet att bli av med skammen...skammen älskar nämligen hemlighetsmakeri, och den hatar när vi klär den i ord och delar med oss av den, för då kan den inte äta upp oss inifrån längre.
Så dela, våga dela! Dela stora och små hemligheter, dela sånt som är hemskt och sånt som känns pinsamt och dumt, stort som smått. Ta allt mod du kan hitta och gör det bara. gör det som känns som allra farligast, för det är faktiskt exakt det som kommer att rädda dig!
Men se till att dela i trygghet, så att du inte kastar dig handlöst utan att ha en fallskärm som ser till att du landar mjukt.
Dela inte vitt och brett utan att kunna få riktiga styrkekramar från riktiga vänner som kan ge dig riktiga händer att hålla i. Dela så att du kan landa mjukt!
Mod är det som gör oss modiga!
Ps. Läs Nina Åkestams text på SVD om hur jävla svårt det är att dela något som upprör andra och som gör att vi som varit med om skit måste trösta er som vi behöver få prata med...
https://www.svd.se/att-bli-valdtagen-ar-inte-det-varsta
Kommentarer
Skicka en kommentar