Vem är jag som skriver den här bloggen?

Jag heter Lena Nyholm och jag är en 37-årig livslevare som älskar att leva, trots alla motgångar, eller kanske tack vare alla motgångar.

Här kommer en kort presentation av mitt liv:

När jag var 20 år trodde jag att jag skulle skriva en bok om hur det är att växa upp med en alkoholiserad pappa. Om skammen och skulden och tystnaden, om att bli bortvald av ens far, och om förvirringen när han försökte ta sitt liv. Då jobbade jag som modell och reste världen runt och jobbade för stora magasin och modehus. Jag trivdes dock aldrig med den ytliga och väldigt märkliga modevärlden så jag flyttade hem ganska snart. Mina tonårsår som handbollspelare och SM-guldvinnare hade lärt mig att använda kroppens styrka, istället för att straffa kroppen genom att inte äta för att bli smalare och smalare som modevärlden krävde. Hemma skaffade jag mig en fil.kand i Medie- och Kommunikationsvetenskap för att bli journalist, men jag hamnade av en slump inom designvärlden och började jobba med inredning. 2009 blev jag våldtagen men jag kunde inte hantera det då, så jag gjorde som jag gjort hela mitt liv, jag förträngde, ignorerade och bet ihop och levde vidare. Jag gifte mig med en arbetsmissbrukare och försökte leva hans dröm, utomlands, när jag höll på att gå sönder, inombords. En väldigt nära vän omkom i en bilolycka, min äldsta bror dog av en hjärtinfarkt, en annan fin vän drunknade. Jag skiljde mig och flyttade hem. Allt inom loppet av 4 år.

För 5 år sedan påbörjade jag mitt läkningsarbete och jag har genom terapi, böcker, samtal, föreläsningar och ett stort intresse förstått väldigt mycket om mig själv och människan i stort. Och genom flera olika healingmetoder och meditationssessioner har jag kunnat läka den där mörka, tunga sorgeklumpen som jag burit omkring på i mitt bröst. Jag har också insett att jag har förträngt flera livsomvälvande händelser som såklart har påverkat hela min existens. Först barndomens alla jävligheter, som ju är oändligt många för oss alla och som sätter spår som vi inte alltid vill förstå. Och i gymnasiet så våldtog en klasskamrat mig, en klasskamrat som ljög och fick mig att bli utfryst och kallad för hora av mina vänner. Eftersom han hade en flickvän. Och eftersom jag själv inte förstod vad som faktiskt hade hänt så tillät jag mig att frysas ut och jag fick gå ensam med skulden och skammen. När jag några år senare jobbade som modell i Paris tvingades jag att ha sex med en väldigt rik man efter hot och förminskanden...

Så jag har lidit, det har jag. Men jag har också levt ett väldigt fint liv däremellan. Jag har älskat och jag har älskats, jag har rest och dansat och skrattat och jag har en fin karriär som inredningsdesigner. Men jag har framförallt kämpat. För trots allt så vet jag att livet är en jävla bergodalbana och att det allra mest är härligt och spännande, även fast det kan ibland vara förjävligt skrämmande. Jag har alltid vetat att man blir stark av uppförsbackarna, att man inte kommer någon vart om man inte går framåt, att om man vill ha något gjort så får man se till att få det gjort. 

Och jag har framförallt alltid vetat att livet är något magiskt, även fast det ibland är otroligt tragiskt.

Genom mitt läkningsarbete så har jag insett hur dåliga vi alla är på att prata med varandra om riktigt viktiga saker, på riktigt. Och jag har insett hur viktigt det är att prata om riktigt viktiga saker, på riktigt. Att det är när vi vågar göra det som vi kan börja må bättre och hantera skiten vi släpar omkring på.
Jag har insett att vi alla mår bättre när vi delar med oss av oss själva, och när andra delar med sig av sig själva. Och jag tror verkligen att det är självaste nyckeln till friheten, till lyckan, till genuin jävla lycka. Jag tror det för jag själv har upplevt det. 

Så, nu skriver jag på bloggen nästan varje dag och du får gärna läsa och kommentera och tycka och tänka. Dela, prata, lyssna! Med mig och andra, med dig själv och varandra.

Det här är mina tankar, mina funderingar, mina åsikter. Det här är mina berättelser, mina insikter och mina känslor. Jag delar med mig av dom för att jag hoppas att det kan inspirera dig till att också våga vara modig och öppen och ärlig, och framförallt sårbar. För jag tror att just sårbarhet är det viktigaste för att skapa ärliga och nära relationer, och att ärliga och nära relationer är grunden till all lycka.

Jag delar med mig till er, så att ni ska våga dela med er av er.

Min dröm är nämligen att kunna hjälpa människor till att må bättre, på djupet bättre, så att vi kan tycka om oss själva mer, så att vi kan tycka om varandra mer.

Jag vet att det kräver hårt jobb, och jag vet att det är värt det.

Livet är till för att levas!