Varför vet vi så lite om hur vi fungerar?

Jag tycker faktiskt att det är märkligt att vi inte lär oss mer om känslor, om hur dom känns och vad dom får oss att göra, om hur vi fungerar, hur hjärnan gör, hur tankar tänks, hur kroppen påverkas av det ena och det andra. Vi lär oss inte av samhället, skolan, eller av familjen och vännerna. Och vi verkar inte heller särskilt intresserade av att lära oss. Men att vi inte är intresserade av att lära oss om tex känslor kan ju bero på att vi sällan är intresserade av det vi inte vet ett dugg om, eller det som skrämmer oss. Det måste finnas något som triggar vårt intresse, något spännande som gör för att vi ska vilja lära oss mer. Och eftersom vårt inre värderas så lågt så är det kanske inte alls märkligt att vi inte vill lära oss mer om det.

Vi behöver ju först få en smakbit av något för att veta hur det smakar, en smakbit som dessutom behöver smaka gott för att få oss att vilja ha mer. Och sällan smakar ju känslor så himla gott...oftast är dom obehagliga och obekväma, och framförallt är dom oftast ouppskattade av de runt omkring oss, de som vi vill ha bekräftelse av. Känslor är ju knappast något som värderas högt i vårt samhälle där vi lärt oss att ytan är viktigare än innehållet och att känslighet är mest svagt och jobbigt. Så vi lär oss istället hur vi på enklaste sätt undviker känslor och vårt inre liv och fokuserar istället på det som hjälper oss att hålla oss borta från oss själva.

Det är ju så att ju mer man lär sig om något desto intressantare blir det. Ju större förståelse man får för något desto mer empatisk blir man till det. Det vi inte vet något om känns skrämmande, obehagligt och vi dömmer lätt ut det eftersom vi inte förstår det. Om vi ändå smakat på något nytt och det smakat illa så spottar vi ut och ser till att vi håller oss borta ifrån det. Vi är nämligen programmerade att undvika sådant som vi inte vet något om och sådant som vi lärt oss smakar illa eftersom detta kan innebära fara för oss, och hjärnans främsta funktion är att skydda oss. För att vi ska våga närma sig något som är skrämmande, som känns farligt, som skapar obehag och rädsla krävs otroligt mycket mod och framförallt en stor vilja. Och även om det känns farligt så är det det just det som krävs för att man ska kunna bli starkare.

När jag fick diagnosen affektfobi (fobi för känslor) av min terapeut så var jag redan väldigt bestämd på att jag inte ville fortsätta leva som jag gjort åren efter våldtäkten. Jag levde nämligen i en falsk fasad byggd på förträngning, förnekelse, ignorans och flykt från mig själv. Jag hade dock bestämt mig för att våga ta tag i det som jag var allra mest rädd för, mig själv och mina känslor och hade äntligen vågat söka hjälp. Jag ville så otroligt gärna börja leva, inte bara kämpa för att överleva, och jag förstod att det var den enda vägen, även om den var otroligt skrämmande och jag visste att den skulle vara bökig, svår, hal och jävlig. Men det det fanns inte längre något alternativ, jag höll på att bli galen där bakom fasaden.

När jag började läsa på om affektfobi så blev jag otroligt fascinerad, intresserad och inspirerad att lära mig mer om allt som har med vårt inre att göra, om hjärnan, om själen, om tankar och känslor. Jag ville veta mer om hur känslor känns, hur vi fungerar, hur hjärnan gör, hur tankar tänks, och om hur kroppen påverkas av det ena och det andra. Och ju mer jag lärde mig, desto mer ville jag veta och intresset har inte avtagit med åren, tvärtom har det blivit större och större och jag kan fortfarande inte få nog av att lära mig mer och mer om hur vi människor fungerar.

Jag hade fått en smakbit, och vill bara ha mer!

ps. Lider inte hela vårt samhälle av affektfobi?