Att bli sist vald på gympan...

-
Jag tittade på en intervju på youtube igår där dom pratade om hur det var att bli sist vald till de olika lagen på gympan i skolan. Hur det känns där och då, och hur djupa spår sådant sätter i oss. Spår och sår som sedan förföljer oss genom livet. Känslan av att man inte få vara med, att man inte passar in, att man inte duger, att man är sämst och helt värdelös. Känslan av att inte finnas. Känslan av inte vilja finnas när man sjunker ner genom golvet, ner i pinsamhetens mörker.

Och sedan känslan av att känna sig tvungen att göra allt vad som krävs för att passa in, för att bli accepterad, för att aldrig behöva stå där själv med skammen och skulden igen. Och hur man börjar göra sådant som passar in för att bevisa för sig själv och andra att man visst duger. Men hur mycket man än lyckas passa in så känner man sig ändå aldrig tillfredsställd, man känner aldrig känslan av tillhörighet på riktigt. Och det känner man inte eftersom det man gör för att passa in sällan är äkta och ärligt. Det är ju inte Jag som passar in, det är allt jag gör för att passa in som gör att jag passar in. Och istället för att känna tillhörigheten som man strävar efter så gnager sig känslan av ensamhet sig starkare och starkare. För ju mer du presterar för att bli bekräftad av andra desto längre ifrån dig själv kommer du. Och innerst inne i oss alla finns alltid längtan efter att få vara äkta, autentisk, ärlig, och att bli älskad för det. Äkta tillhörighet finns bara när äkta handlingar för oss samman.

När jag gick i femman och sexan och det var Roliga Timmen (sista lektionen varje fredag var till för att leka, sjunga, skratta och annat som var roligt) så "lekte" vi ofta en "lek" som vi kallade för Poppis i Klassen... Den gick ut på att alla skrev namnet på den som dom tyckte var snyggast i klassen på lappar som vår klassföreståndare samlade in och som hon läste upp. Lapp efter lapp, högt inför alla. Hon skrev upp namnen och rösterna på svarta tavlan så att det tillslut blev en tjej och en kille som vann. Det var alltid Matilda, Tina eller Jenny som fick dela på alla killarnas röster, och självklart vann alltid någon av dom.

En gång fick Marie en röst. Då skrattade alla högt. För alla visste att det var ett skämt...

Jag blev avundsjuk på Marie. Hon fick i alla fall en röst. 

Det fick aldrig jag.

Marie fanns.

Det gjorde inte jag.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Alla hundrasjutton problem med känslor

-
I de work-shops som jag nu håller (som för övrigt är det bästa som jag har gjort) så pratar vi mycket om känslor, om vilka känslor som vi har lärt oss att vi får känna och visa, om vilka känslor som vi har lärt oss att förtrycka och förminska, och om vilka känslor som faktiskt finns och hur vi kan våga känna mer av alla dom. För jag är helt bombsäker på att vi behöver känna mer. Inte mindre som vi lär oss att göra, som dom runtomkring oss vill att vi ska göra. För vi lär oss att trycka undan, ignorera, bita ihop. För, fan vad jobbigt det är med känslor. Både våra egna känslor och andras känslor. Så istället för att känna dom så vi säger "äh, skit i det där" eller "det blir bättre snart", både till oss själva och till varandra. Såklart ger jag mig ut på väldigt djupt vatten när jag säger att vi ska känna mer, för det finns en hel massa problem med allt det som har med känslor att göra.  För det första så säger jag att jag är bombsäker på att vi behöver känna
Läs mer

Lyssnar ni på varandra, eller hör ni det som ni tror att ni hör?

-
Vi hör så lite som ca 20% av vad någon annan faktiskt säger till oss. Ungefär 80% av det som vi hör påverkas av våra fördomar, förväntningar, och erfarenheter.  Det är alltså inte så konstigt att vi så ofta pratar förbi varandra, att det känns som att vi inte når fram, misstolkas och missuppfattas, för det är ju sant. Vi missförstår varandra till 80%. Det är ju helt galet!  Jag skulle nog dessutom våga säga att om vi är upprörda, frustrerade, stressade, ledsna, arga, trötta eller rädda, så är vi nog uppe på ca 95% missförstånd. För när vi är i obalans så gungar det ju redan och då är det ännu svårare att hålla kurs i båten när det svajjar till. Det är som att det kommer kastvindar i det redan stormiga vädret, och eftersom överlevnadsinstinkten redan har vårt "fight or flight-mode" påkopplat så slåss vi snabbare och hårdare när det blåser till. Och då blir det ju såklart ännu svårare att höra vad den andre faktiskt säger.  För ju mer stressad hjärnan är desto sna
Läs mer

låt oss vara riktiga för varandra

-
Nu orkar jag inte vara tyst längre. Jag orkar inte att vi inte kan prata om sorger och helveten som vi går igenom. Nu när jag har blivit stark och kan se på åren som har varit, så vet jag inte vad som har varit värst, att bli våldtagen eller livet i ensamheten efteråt… Här kan ni läsa min första text om detta, och ni får gärna sprida den vidare. Dela gärna detta så att vi tillsammans kan hjälpa varandra att ta oss igenom livets alla uppförsbackar. Min högsta önskan är att vi vågar prata mer med varandra så att vi slipper vara ledsna själva! Jag behöver berätta det här för er som är mig nära men som inte vet om det. För det känns som att jag döljer något, och jag måste få leva ett ärligt liv nu. Jag behöver berätta det här för er som är mig nära och som faktiskt vet, för vi pratar aldrig om det. Och jag behöver berätta det här för er som egentligen inte behöver veta det här om mig, men som kanske kommer att uppleva något liknande. Förhoppningsvis kan detta hjälpa er och era
Läs mer