Har vi alla fobi för känslor?

Kan det vara så att hela vårt samhälle faktiskt har affektfobi? Alltså fobi för känslor. Fobi för att känna känslor, och fobi för att själva, eller se någon annan, visa känslor. Vi klarar inte av om någon är ledsen, vi gör allt för att den ledsna så snabbt som möjligt ska sluta gråta. Vi tröstar och nästan tvingar den ledsna att sluta och istället bli glad. Men du får inte heller vara för glad. För om du är för glad, om du säger att livet är magiskt och underbart och att du mår toppen så ses du nästan som ointelligent. Ja, du anses vara lite dum om du är för glad. Och om du dessutom är så glad att du skrattar högt så tycker folk att du är alldeles för högljudd och irriterande.

Vi lär oss från barnsben att hålla igen, inte låta högt, inte känna ut, inte uttrycka oss, inte vara i vägen. Inte vara jobbiga, eftersom det skapar obehag hos dom vuxna. För det är obehagligt och obekvämt med känslor, vi vuxna vet ju inte hur man tar hand om känslor, vi vet ju knappt hur känslor känns. Vi har aldrig själva fått lära oss hur man gör med känslor. Eller jo, vi har lärt oss att man inte visar känslor. Vi har lärt oss att bita ihop och låtsas som att allt är bra.

Det är som att vi trycks in i en liten fyrkant och om man ens råkar runda till ett hörn så blir alla alldeles nervösa och vet inte vad dom ska ta sig till. Och man vill ju inte förstöra den goda stämningen...så vi anpassar oss och rätar till hörnet igen så att vi blir bekräftade och känner oss omtyckta. Vi karvar och vi slipar och vi vässar hörnen på vår fyrkant så att vi passar in hos alla andra fyrkanter. För den viktigaste känslan hos oss är tillhörighet. Vi vill så himla gärna tillhöra, vara med, känna oss omtyckta och älskade, så vi gör vad som krävs för att inte hamna utanför.

Självklart tycker vi att känslor är skrämmande när vi knappt vet något om dom. Så som vi tycker om det mesta som vi inte vet något om. Det blir till något konstigt och märkligt som man inte vill beblanda sig med. Och om vi pratar om känslor så pratar vi om känslighet som något negativt, som att känslighet är ett tecken på svaghet. Och i ett samhälle där styrka premieras så blir det självklart att vi då undviker allt som har med känslor att göra. Vi tror att styrka är att inte känna, när verklig styrka faktiskt är att våga visa sig svag, sårbar.
Vi tror att man antingen är stark eller svag, och att det ena är bättre än det andra. Vi kategoriserar känslor och lägger in dom i ett skåp som vi låser och gömmer nyckeln till.

Problemet är ju att för att på riktigt känna kärlek och tillhörighet så måste vi dela med oss av vårt inre, på riktigt, utan massa slipade hörn och fyrkantiga fasader. Vi behöver vara sårbara mot varandra för att kunna skapa äkta samhörighet. Det är först när vi är modiga att visa vår sårbarhet som vi känner den där härliga känslan av få vara exakt som vi är och att det är okej. Och mod krävs det, det krävs en jävla massa mod för att våga lämna ut sig själv öppet och ärligt.

Det krävs otroligt mycket mod för du ger dig in på okänd mark när du är sårbar. Okänd mark för både dig själv och för den du visar dig sårbar inför. Det krävs mod för du sätter så mycket mer på spel än när du är i din trygga fyrkant. För tänk om du blir avvisad när du visar ditt riktiga Jag, då är det inte din fyrkant som får sig en törn, utan ditt hjärta. Klart som fan att det är läskigt, men tyvärr är det den enda vägen mot sann och äkta tillhörighet.

Forskaren Brené Brown som studerat sårbarhet, skam och skuld i snart 20 år säger att sårbarhet är kärnan, hjärtat, centrum i en meningsfull mänsklig tillvaro. Och att sårbarhet inte är svaghet utan det allra största modet. Att det är när vi vågar vara sårbara som vi känner oss som mest levande. 

Jag säger som jag brukar säga; livet är till för att levas, inte överlevas! 

Så försök hitta mod att våga visa sårbarhet, våga leva, leva på riktigt!