Ett och ett halvt år senare...

-
Ett och ett halvt år har gått sedan jag la upp förra inlägget. Inlägget där jag berättar om tiden efter våldtäkten som jag var med om 2009. Flera tusen människor har läst inlägget, och jag har fått så otroligt många helt oväntade mail från läsarna. Underbart fina mail från människor som jag känner men som inte visste. Mail från människor som tackar och säger att min berättelse påminde dom om hur viktigt det är att vi pratar med varandra, på riktigt pratar. Som säger att min berättelse kommer att hjälpa dom att börja berätta, våga visa, våga fråga, våga lyssna.

Jag har också fått många fruktansvärt sorgliga mail, sorgliga men vackra. Från människor som känner igen sig, som varit med om mer eller mindre fruktansvärda saker men som inte vågat prata om det. Som säger att min berättelse fått dom att våga berätta, våga känna, våga börja läka. Och det är det absolut finaste som kunnat hända, det gör allt på något sätt värt det. Att jag har kunnat hjälpa andra att våga berätta, och läka, det är så otroligt stort.

Jag drömmer om att kunna fortsätta hjälpa, det har jag egentligen alltid gjort. Jag har alltid velat att alla ska må bra och nu har jag samlat på mig så otroligt mycket erfarenheter, insikter och kunskaper om hur vi kan må bra. Så därför har jag nu bestämt mig för att skriva mer här, i hopp om att ni läsare blir inspirerade och vågar ta stegen mot er själva, istället för att fortsätta springa ifrån er själva...

Ett och ett halvt år har gått sedan jag berättade för världen, sedan jag tog mig mod att berätta vad jag har varit med om och hur det har påverkat mig, och jag har nu kunnat läka på riktigt. För det är först när vi erkänner ett problem, vågar acceptera det, vågar vara sårbara och prata om det, som vi kan börja söka efter hjälp och ta emot all den hjälp som vi behöver för att hitta sätt att våga se på smärtan. Våga se på den och känna ut den, på riktigt känna, och lära känna den, lära känna smärtan. För när vi lär känna smärtan så kommer vi till och med att kunna vända smärtan till styrka. Och Oj vad stark man blir av att läka.

Nu är jag inte rädd längre, för något, för jag vet att om jag klarade att ta mig igenom det här så klarar jag nog mycket mer. För om det värsta som kunde hända fick mig att se allt det bästa i livet så är jag inte ett dugg rädd. Tvärtom så är jag nyfiken och öppen och jävligt sugen på att leva det här livet som jag har fått äran att leva!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Alla hundrasjutton problem med känslor

-
I de work-shops som jag nu håller (som för övrigt är det bästa som jag har gjort) så pratar vi mycket om känslor, om vilka känslor som vi har lärt oss att vi får känna och visa, om vilka känslor som vi har lärt oss att förtrycka och förminska, och om vilka känslor som faktiskt finns och hur vi kan våga känna mer av alla dom. För jag är helt bombsäker på att vi behöver känna mer. Inte mindre som vi lär oss att göra, som dom runtomkring oss vill att vi ska göra. För vi lär oss att trycka undan, ignorera, bita ihop. För, fan vad jobbigt det är med känslor. Både våra egna känslor och andras känslor. Så istället för att känna dom så vi säger "äh, skit i det där" eller "det blir bättre snart", både till oss själva och till varandra. Såklart ger jag mig ut på väldigt djupt vatten när jag säger att vi ska känna mer, för det finns en hel massa problem med allt det som har med känslor att göra.  För det första så säger jag att jag är bombsäker på att vi behöver känna
Läs mer

Lyssnar ni på varandra, eller hör ni det som ni tror att ni hör?

-
Vi hör så lite som ca 20% av vad någon annan faktiskt säger till oss. Ungefär 80% av det som vi hör påverkas av våra fördomar, förväntningar, och erfarenheter.  Det är alltså inte så konstigt att vi så ofta pratar förbi varandra, att det känns som att vi inte når fram, misstolkas och missuppfattas, för det är ju sant. Vi missförstår varandra till 80%. Det är ju helt galet!  Jag skulle nog dessutom våga säga att om vi är upprörda, frustrerade, stressade, ledsna, arga, trötta eller rädda, så är vi nog uppe på ca 95% missförstånd. För när vi är i obalans så gungar det ju redan och då är det ännu svårare att hålla kurs i båten när det svajjar till. Det är som att det kommer kastvindar i det redan stormiga vädret, och eftersom överlevnadsinstinkten redan har vårt "fight or flight-mode" påkopplat så slåss vi snabbare och hårdare när det blåser till. Och då blir det ju såklart ännu svårare att höra vad den andre faktiskt säger.  För ju mer stressad hjärnan är desto sna
Läs mer

låt oss vara riktiga för varandra

-
Nu orkar jag inte vara tyst längre. Jag orkar inte att vi inte kan prata om sorger och helveten som vi går igenom. Nu när jag har blivit stark och kan se på åren som har varit, så vet jag inte vad som har varit värst, att bli våldtagen eller livet i ensamheten efteråt… Här kan ni läsa min första text om detta, och ni får gärna sprida den vidare. Dela gärna detta så att vi tillsammans kan hjälpa varandra att ta oss igenom livets alla uppförsbackar. Min högsta önskan är att vi vågar prata mer med varandra så att vi slipper vara ledsna själva! Jag behöver berätta det här för er som är mig nära men som inte vet om det. För det känns som att jag döljer något, och jag måste få leva ett ärligt liv nu. Jag behöver berätta det här för er som är mig nära och som faktiskt vet, för vi pratar aldrig om det. Och jag behöver berätta det här för er som egentligen inte behöver veta det här om mig, men som kanske kommer att uppleva något liknande. Förhoppningsvis kan detta hjälpa er och era
Läs mer