Att bli inspirerad och frustrerad på samma gång!
Igår var det Internationella fredsdagen och jag hade möjlighet att få spendera den på en samlingsplats i Stockholm för företag och personer som jobbar med personlig utveckling på flera olika sätt. Ett superhäftig ställe med härliga människor som brinner för att hjälpa människor att hitta lyckan på andra sätt än genom karriär och pengar. Här utvecklas mindfulness-appar, skapas work-shops som handlar om connection och kärlek, här skapas konst för välgörenhet och det produceras filmer om ett gäng som åker till Lofoten och bestiger berg och hoppar fallskärm för att inspirera ungdomar att vara utomhus, osv.
Det var en fantastiskt fin dag som handlade om yttre fred och inre frid, och vi var ett härligt gäng glada och entusiastiska personer som tillsammans fick ta del av alla inspirerande tal och work-shops. Vi pratade om The Power of Giving och Mindfulness, vi yogade och mediterade och applåderade åt fina välgörenhetsprojekt. Men det var något som petade mig i ögat hela dagen, och jag kunde inte komma på vad när jag var där...för där var alla så otroligt positiva och peppade och helt otroligt inspirerande.
När jag kom hem slog det mig...gemensamt för alla (nu vet jag ju inte om det var exakt alla, men det var känslan jag fick så jag tar mig friheten att säga alla) var att dom antingen hade sålt sina företag för miljontals kronor eller kom från familjer som gjorde det möjligt för dom att skapa något annat än en lön som behöver täcka räkningar, mat till barnen och varma vinterkläder.
Om vi alla hade den ekonomiska möjligheten att uppfylla våra drömmar så hade det ju varit superglatt och alla hade varit lyckliga inifrån, och vi hade hjälpt varandra och givit utan att behöva få något tillbaka, och vi hade haft "tid att titta varandra i ögonen på tunnelbanan för att skapa connection" (dom gånger jag har försökt det så har det antingen uppfattats som att jag flirtat eller varit en stalker). Jag tror faktiskt inte ens att dom flesta människor vågar ha drömmar, dom är ändå för långt bort. Och om man vågar ha drömmar så har vi inte tid att drömma dom när vi ska försöka få ihop livets alla måsten och borden och träningar och kalas och middagar och dammsugningar.
Jag tror visserligen verkligen att vi alla skulle kunna vara lyckligare om vi stannade upp oftare, prioriterade om vår tid, gick ut i skogen mer, spenderade våra pengar på mindre skit och istället på bättre mat, berättade för varandra hur mycket vi betyder för varandra, pratade om känslor istället för om den dumma chefen, använde sociala medier för att berika vårt kontaktnät istället för att få bekräftelse på att vi är snygga och lever ett avundsvärt (filtrat) liv, och försökte hitta det vackra i allt istället för det som får oss att känna oss bittra, besvikna, avundsjuka, ensamma, missförstådda.
Men det är inte så jävla enkelt!!!
Jag vet inte, men det blir lite blåögt när rika människor tror att livet är så enkelt att det bara att följa sin dröm, välja kärlek framför rädsla, connecta och visa en superproducerad film sponsrad av familjens rika vänner där ungdomar surfar och åker high-speed skateboard i skitdyra skaljackor och vandringskängor för flera tusen för kidsen i skolorna och tro att kidsen kommer att gå ut i skogen i helgen istället för att bli ännu bittrare för att deras familjer knappt har råd att äta fredags-tacos.
Jag vet inte...men jag vet att det inte är så jävla enkelt!
Men jag vet också att det är sjukt bra att dom som har råd i alla fall försöker hjälpa till. Att dom försöker få folk att fokusera den inre lyckan och spendera sina pengar på personlig utveckling istället för på champagne. Att dom vill dela med sig istället för att köpa ett till sommarhus. Jag är otroligt glad att dom gör allt det här i hopp om att skapa en bättre värld för alla. Det glädjer mig så mycket att det verkar bli trendigt med att hitta den inre lyckan, ödmjukhet och empati, och att vi börjar förstå att allt faktiskt hänger ihop och att sådant inte längre förkastas som hokusfokus och flum...
Men jag är rädd att det kan skapa ännu mer splittring.
Att det istället för mer "connection" skapas mer "seperation".
Dom med ekonomiska möjligheter har numer råd att bli lyckliga både på utsidan OCH på insidan.
Det var en fantastiskt fin dag som handlade om yttre fred och inre frid, och vi var ett härligt gäng glada och entusiastiska personer som tillsammans fick ta del av alla inspirerande tal och work-shops. Vi pratade om The Power of Giving och Mindfulness, vi yogade och mediterade och applåderade åt fina välgörenhetsprojekt. Men det var något som petade mig i ögat hela dagen, och jag kunde inte komma på vad när jag var där...för där var alla så otroligt positiva och peppade och helt otroligt inspirerande.
När jag kom hem slog det mig...gemensamt för alla (nu vet jag ju inte om det var exakt alla, men det var känslan jag fick så jag tar mig friheten att säga alla) var att dom antingen hade sålt sina företag för miljontals kronor eller kom från familjer som gjorde det möjligt för dom att skapa något annat än en lön som behöver täcka räkningar, mat till barnen och varma vinterkläder.
Om vi alla hade den ekonomiska möjligheten att uppfylla våra drömmar så hade det ju varit superglatt och alla hade varit lyckliga inifrån, och vi hade hjälpt varandra och givit utan att behöva få något tillbaka, och vi hade haft "tid att titta varandra i ögonen på tunnelbanan för att skapa connection" (dom gånger jag har försökt det så har det antingen uppfattats som att jag flirtat eller varit en stalker). Jag tror faktiskt inte ens att dom flesta människor vågar ha drömmar, dom är ändå för långt bort. Och om man vågar ha drömmar så har vi inte tid att drömma dom när vi ska försöka få ihop livets alla måsten och borden och träningar och kalas och middagar och dammsugningar.
Jag tror visserligen verkligen att vi alla skulle kunna vara lyckligare om vi stannade upp oftare, prioriterade om vår tid, gick ut i skogen mer, spenderade våra pengar på mindre skit och istället på bättre mat, berättade för varandra hur mycket vi betyder för varandra, pratade om känslor istället för om den dumma chefen, använde sociala medier för att berika vårt kontaktnät istället för att få bekräftelse på att vi är snygga och lever ett avundsvärt (filtrat) liv, och försökte hitta det vackra i allt istället för det som får oss att känna oss bittra, besvikna, avundsjuka, ensamma, missförstådda.
Men det är inte så jävla enkelt!!!
Jag vet inte, men det blir lite blåögt när rika människor tror att livet är så enkelt att det bara att följa sin dröm, välja kärlek framför rädsla, connecta och visa en superproducerad film sponsrad av familjens rika vänner där ungdomar surfar och åker high-speed skateboard i skitdyra skaljackor och vandringskängor för flera tusen för kidsen i skolorna och tro att kidsen kommer att gå ut i skogen i helgen istället för att bli ännu bittrare för att deras familjer knappt har råd att äta fredags-tacos.
Jag vet inte...men jag vet att det inte är så jävla enkelt!
Men jag vet också att det är sjukt bra att dom som har råd i alla fall försöker hjälpa till. Att dom försöker få folk att fokusera den inre lyckan och spendera sina pengar på personlig utveckling istället för på champagne. Att dom vill dela med sig istället för att köpa ett till sommarhus. Jag är otroligt glad att dom gör allt det här i hopp om att skapa en bättre värld för alla. Det glädjer mig så mycket att det verkar bli trendigt med att hitta den inre lyckan, ödmjukhet och empati, och att vi börjar förstå att allt faktiskt hänger ihop och att sådant inte längre förkastas som hokusfokus och flum...
Men jag är rädd att det kan skapa ännu mer splittring.
Att det istället för mer "connection" skapas mer "seperation".
Dom med ekonomiska möjligheter har numer råd att bli lyckliga både på utsidan OCH på insidan.
Kommentarer
Skicka en kommentar