Om inte min tid räcker till...

-
Jag har inga barn som håller mig vaken på nätterna och ska på träningar och kalas, ingen sommarstuga som måste målas om och ingen trädgård som måste klippas, ingen garderob jag tror jag behöver uppdatera hela tiden, inga middagar (med folk jag egentligen inte gillar) att gå på... 

Jag har en underbar kille, en lägenhet nära en sjö som är som balsam för själen, ett jobb jag kan styra över ganska mycket själv och ändå ekonomi god nog att kunna välja ekologisk mat som gör mig stark inifrån, vänner som också tycker att livet ska levas och en blick som alltid velat se det vackra i allt, även i skiten och i motgångarna...

Ändå har jag inte tid till allt som jag vet är bra för mig. Jag vill skriva mer, läsa mer, vara i skogen mer, umgås med mina vänner mer, kramas mer, prata mer, träna mer, utvecklas mer, hjälpa mer, framför allt hjälpa mer... 

Om inte min tid räcker till, hurfan ska er tid räcka till? 
Visst handlar det om prioriteringar, absolut, men jag som prioriterar hinner ju inte ens med. Hur ska ni som har fjorton barn och hus och sportlov och vab hinna med? Jag är så imponerad över att ni ens står upp.

Men ibland ser jag smärtan i era ögon och det gör så otroligt ont i mig. 

Jag vet inte hur eller ens om jag kan...men jag hoppas att jag kan inspirera er så att ni också vågar välja vägar som går mot er själva, istället för ifrån er själva. För min största önskan här på jorden är att fler vågar vara modiga att våga blicka inåt istället för att, som vi har lärt oss och lär oss, hela tiden fokusera på allt utanför oss. 

Jag vet inte hur eller ens om jag kan...men jag vill verkligen göra allt jag kan för att hjälpa er.

Stanna upp. 
Andas.
Våga.

Små, små steg i rätt riktning, och plötsligt är du där!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Alla hundrasjutton problem med känslor

-
I de work-shops som jag nu håller (som för övrigt är det bästa som jag har gjort) så pratar vi mycket om känslor, om vilka känslor som vi har lärt oss att vi får känna och visa, om vilka känslor som vi har lärt oss att förtrycka och förminska, och om vilka känslor som faktiskt finns och hur vi kan våga känna mer av alla dom. För jag är helt bombsäker på att vi behöver känna mer. Inte mindre som vi lär oss att göra, som dom runtomkring oss vill att vi ska göra. För vi lär oss att trycka undan, ignorera, bita ihop. För, fan vad jobbigt det är med känslor. Både våra egna känslor och andras känslor. Så istället för att känna dom så vi säger "äh, skit i det där" eller "det blir bättre snart", både till oss själva och till varandra. Såklart ger jag mig ut på väldigt djupt vatten när jag säger att vi ska känna mer, för det finns en hel massa problem med allt det som har med känslor att göra.  För det första så säger jag att jag är bombsäker på att vi behöver känna
Läs mer

Lyssnar ni på varandra, eller hör ni det som ni tror att ni hör?

-
Vi hör så lite som ca 20% av vad någon annan faktiskt säger till oss. Ungefär 80% av det som vi hör påverkas av våra fördomar, förväntningar, och erfarenheter.  Det är alltså inte så konstigt att vi så ofta pratar förbi varandra, att det känns som att vi inte når fram, misstolkas och missuppfattas, för det är ju sant. Vi missförstår varandra till 80%. Det är ju helt galet!  Jag skulle nog dessutom våga säga att om vi är upprörda, frustrerade, stressade, ledsna, arga, trötta eller rädda, så är vi nog uppe på ca 95% missförstånd. För när vi är i obalans så gungar det ju redan och då är det ännu svårare att hålla kurs i båten när det svajjar till. Det är som att det kommer kastvindar i det redan stormiga vädret, och eftersom överlevnadsinstinkten redan har vårt "fight or flight-mode" påkopplat så slåss vi snabbare och hårdare när det blåser till. Och då blir det ju såklart ännu svårare att höra vad den andre faktiskt säger.  För ju mer stressad hjärnan är desto sna
Läs mer

låt oss vara riktiga för varandra

-
Nu orkar jag inte vara tyst längre. Jag orkar inte att vi inte kan prata om sorger och helveten som vi går igenom. Nu när jag har blivit stark och kan se på åren som har varit, så vet jag inte vad som har varit värst, att bli våldtagen eller livet i ensamheten efteråt… Här kan ni läsa min första text om detta, och ni får gärna sprida den vidare. Dela gärna detta så att vi tillsammans kan hjälpa varandra att ta oss igenom livets alla uppförsbackar. Min högsta önskan är att vi vågar prata mer med varandra så att vi slipper vara ledsna själva! Jag behöver berätta det här för er som är mig nära men som inte vet om det. För det känns som att jag döljer något, och jag måste få leva ett ärligt liv nu. Jag behöver berätta det här för er som är mig nära och som faktiskt vet, för vi pratar aldrig om det. Och jag behöver berätta det här för er som egentligen inte behöver veta det här om mig, men som kanske kommer att uppleva något liknande. Förhoppningsvis kan detta hjälpa er och era
Läs mer