Sluta jämföra dig med andra!
Ja, om det vore så lätt. Men det är inte lätt, det är skitsvårt och det kräver sjukt mycket kraft och energi att sluta med något och börja med något annat. Särskilt när det gäller att förändra hjärnans instinktiva reaktioner. För jämförelse är en instinkt. Det är en överlevnadsinstinkt och det går inte bara att sluta med det. Det är inte lätt...livet är inte alltid lätt. Det är inte så som vi har fått för oss att vi vill leva, att det ska vara roligt och lätt, och att vi ska gå ner 5 kilo på två veckor och när vi gjort det så älskar vi våran kropp.
När man googlar på "hur blir jag lycklig" så lyder de första rubrikerna: 45 sätt att bli lycklig, Så blir du lycklig, Tio vetenskapliga bevis för att bli lycklig, osv.
Som om det var så lätt att bli lycklig, att det bara är att tänka positivt, träna mer, sluta köpa onödiga saker, planera en resa och sluta jämföra sig med andra.
Visst, det är egentligen så enkelt, men det är fan inte lätt!
Jag surfar in på livscoachers hemsidor för att få inspiration i mitt letande efter en ny bana i livet. Jag vill hitta ett jobb där jag kan kunna hjälpa andra att må bättre. Jag vill inspirera och motivera er till att våga leva ett lyckligare liv? För det handlar om att våga, att våga och att orka gå emot allt som vi har lärt oss. Att våga ifrågasätta alla våra tankar och handlingar, träffa nya vänner, kanske byta jobb och partner, flytta, läsa, skriva, och framförallt våga och orka att vara modig. Att vara sårbar och ärlig med sig själv och andra. Och det är fan inte lätt, det är inte ett dugg lätt.
Jag jämför mig direkt med alla hurtiga och härliga livscoacher som jag hittar på nätet och deras arbetslivserfarenhet, kurser, diplom osv. Jag tänker att jag inte kommer att palla göra allt det där, för jag tror inte helt hundra på certifieringar och poäng. Direkt slår jag ner på mig själv och tänker att vem tror jag att jag är som tror att jag kan få jobba med min stora passion, att hjälpa folk.
Vem tror jag att jag är som är så speciell att jag kan hjälpa folk att må bättre.
Jag tror ju dessutom inte på dom där enkla lösningarna som folk verkar vilja ha. Jag har försökt med dom själv. Jag har läst alla självhjälpsböcker du kan tänka dig och jag har verkligen försökt tänka positivt, sett framåt istället för bakåt, fokuserat på vad jag har istället för vad jag inte har, osv. Och visst funkade det, en stund. Det funkar superbra i vissa lägen och med vissa problem. Som en huvudvärkstablett. Men du botar inte huvudvärken med en Ipren, den kommer tillbaka, och visst kan du äta en till Ipren och lindra den igen, men den kommer komma tillbaka tills du går till grunden med din huvudvärk och hittar orsakerna och jobbar med dom.
Vi lever i en kultur där allt ska vara Fun, Fast and Easy (Brené Brown) så vi tar en Ipren, ett glas vin, köper en tröja, unnar oss en god middag, sätter på en bra film, går på fest. Och så undrar vi varför livet känns meningslöst, varför ångest har blivit vardagsmat och så läser vi artikeln om dom 45 sätten att bli lycklig på, och ger upp efter nummer 4.
Plötsligt så inser jag att det är just där som jag har något eget, något annat, något unikt. Jag har levt ett otroligt stormigt liv, varit med om fruktansvärda saker, men också helt fantastiska saker. Jag har läst och lyssnat, kämpat och läkt, testat och snubblat. Jag har rest mig upp gång på gång och blivit starkare och starkare för varje sår jag har hittat inom mig och lyckats läka.
Och jag vet att det tar en jävla tid att läka, och att när du läkt ett sår så hittar du ett annat, och det är så livet är. Det är ju det som gör det spännande och intressant.
Det är inte alltid Fun, Fast and Easy. Jag kommer aldrig säga att det är lätt, att det bara är att göra si eller så. Jag kommer aldrig ljuga, för jag vet hur jävla kämpigt det är. Men jag vet också hur stor belöningen är om man bestämmer sig för att våga vara modig och leva ett lyckligare liv med allt vad det innebär.
Plötsligt blev jämförelsen med livscoacherna till något bra. Och jag inser att vi inte alls ska sluta jämföra oss med andra. Men vi behöver bli medvetna om jämförelserna och bli bättre på att använda jämförelserna konstruktivt istället för destruktivt.
Som med allt...vi kan använda allt till att bli bättre eller till att bli bittra.
Det är vårt egna val.
Det är våra liv, det är vårt ansvar.
Jag vill bli bättre!
När man googlar på "hur blir jag lycklig" så lyder de första rubrikerna: 45 sätt att bli lycklig, Så blir du lycklig, Tio vetenskapliga bevis för att bli lycklig, osv.
Som om det var så lätt att bli lycklig, att det bara är att tänka positivt, träna mer, sluta köpa onödiga saker, planera en resa och sluta jämföra sig med andra.
Visst, det är egentligen så enkelt, men det är fan inte lätt!
Jag surfar in på livscoachers hemsidor för att få inspiration i mitt letande efter en ny bana i livet. Jag vill hitta ett jobb där jag kan kunna hjälpa andra att må bättre. Jag vill inspirera och motivera er till att våga leva ett lyckligare liv? För det handlar om att våga, att våga och att orka gå emot allt som vi har lärt oss. Att våga ifrågasätta alla våra tankar och handlingar, träffa nya vänner, kanske byta jobb och partner, flytta, läsa, skriva, och framförallt våga och orka att vara modig. Att vara sårbar och ärlig med sig själv och andra. Och det är fan inte lätt, det är inte ett dugg lätt.
Jag jämför mig direkt med alla hurtiga och härliga livscoacher som jag hittar på nätet och deras arbetslivserfarenhet, kurser, diplom osv. Jag tänker att jag inte kommer att palla göra allt det där, för jag tror inte helt hundra på certifieringar och poäng. Direkt slår jag ner på mig själv och tänker att vem tror jag att jag är som tror att jag kan få jobba med min stora passion, att hjälpa folk.
Vem tror jag att jag är som är så speciell att jag kan hjälpa folk att må bättre.
Jag tror ju dessutom inte på dom där enkla lösningarna som folk verkar vilja ha. Jag har försökt med dom själv. Jag har läst alla självhjälpsböcker du kan tänka dig och jag har verkligen försökt tänka positivt, sett framåt istället för bakåt, fokuserat på vad jag har istället för vad jag inte har, osv. Och visst funkade det, en stund. Det funkar superbra i vissa lägen och med vissa problem. Som en huvudvärkstablett. Men du botar inte huvudvärken med en Ipren, den kommer tillbaka, och visst kan du äta en till Ipren och lindra den igen, men den kommer komma tillbaka tills du går till grunden med din huvudvärk och hittar orsakerna och jobbar med dom.
Vi lever i en kultur där allt ska vara Fun, Fast and Easy (Brené Brown) så vi tar en Ipren, ett glas vin, köper en tröja, unnar oss en god middag, sätter på en bra film, går på fest. Och så undrar vi varför livet känns meningslöst, varför ångest har blivit vardagsmat och så läser vi artikeln om dom 45 sätten att bli lycklig på, och ger upp efter nummer 4.
Plötsligt så inser jag att det är just där som jag har något eget, något annat, något unikt. Jag har levt ett otroligt stormigt liv, varit med om fruktansvärda saker, men också helt fantastiska saker. Jag har läst och lyssnat, kämpat och läkt, testat och snubblat. Jag har rest mig upp gång på gång och blivit starkare och starkare för varje sår jag har hittat inom mig och lyckats läka.
Och jag vet att det tar en jävla tid att läka, och att när du läkt ett sår så hittar du ett annat, och det är så livet är. Det är ju det som gör det spännande och intressant.
Det är inte alltid Fun, Fast and Easy. Jag kommer aldrig säga att det är lätt, att det bara är att göra si eller så. Jag kommer aldrig ljuga, för jag vet hur jävla kämpigt det är. Men jag vet också hur stor belöningen är om man bestämmer sig för att våga vara modig och leva ett lyckligare liv med allt vad det innebär.
Plötsligt blev jämförelsen med livscoacherna till något bra. Och jag inser att vi inte alls ska sluta jämföra oss med andra. Men vi behöver bli medvetna om jämförelserna och bli bättre på att använda jämförelserna konstruktivt istället för destruktivt.
Som med allt...vi kan använda allt till att bli bättre eller till att bli bittra.
Det är vårt egna val.
Det är våra liv, det är vårt ansvar.
Jag vill bli bättre!
Kommentarer
Skicka en kommentar