Tacksamheten...

-
Jag var på Fotografiska igår och såg (bland många andra fantastiska utställningar) utställningen av Paul Hansens bilder från krigsdrabbade områden världen över och fan i helvete vad tungt det var. Bilder på skadade människor, härjade städer, soldater, barn, svält, sorg och tomma, trötta, uppgivna blickar...

Fotografier blir på något sätt ännu tyngre än rörlig bild för man kan stanna upp och titta på ansiktsuttrycken och verkligen känna in stämningen hur länge som helst. Det blir så tydligt och verkligt på något sätt. Stillbilder etsar sig fast på ett annat sätt än rörliga bilder som flyger förbi i nyhetssändningar.
Riktigt tungt, och riktigt viktigt.

Jag vill köra dit alla otacksamma jävlar som sitter på sina svennerövar och klagar på ditten och datten, som tycker att vi har det svårt i Sverige, som tycker att vi borde stänga gränserna och att det finns ett vi och ett dom. Att "dom" på något sätt får skylla sig själv som föds där krigen, svälten, terrorn, misären, sjukdomarna, dom riktiga jävligheterna bor. Jag vill tvinga svennerövarna att stirra på bilderna tills dom fattar att det inte finns ett vi och ett dom. Att vi alla är gjorda av samma kött och blod, att vi alla tillhör samma kraft och känner samma känslor. Att vi alla bor på en planet tillsammans och att gränser bara är hittepå för att skapa separation, mitt och ditt, och makt. När det som vi behöver allra mest är närhet, samhörighet och kärlek.

Jag säger inte att dina problem inte är stora. Jag säger inte att mina problem är små. Problem är alltid problem, vi har alla bagage att bära, berg att bestiga och mörka monster som jagar oss. Men fan vad viktigt det är med perspektiv! Med lite jävla perspektiv så att vi kan vara tacksamma för allt som vi har, så att vi kan uppskatta våra ändå ganska så lätta liv, så att vi kan känna empati och medkänsla för dom som har det riktigt jävla svårt. Så att vi kan börja gå närmare oss själva och alla andra, istället för att sitta på våra svennerövar och klaga och säga att "dom minsann" och att "vi borde få mer" och på så sätt skapa avstånd och separation istället för samhörighet och gemenskap.
Separation leder ju till ensamhet, och känslan av ensamhet är det farligaste som finns...

Blir så trött ibland...

Och så jävla tacksam!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Alla hundrasjutton problem med känslor

-
I de work-shops som jag nu håller (som för övrigt är det bästa som jag har gjort) så pratar vi mycket om känslor, om vilka känslor som vi har lärt oss att vi får känna och visa, om vilka känslor som vi har lärt oss att förtrycka och förminska, och om vilka känslor som faktiskt finns och hur vi kan våga känna mer av alla dom. För jag är helt bombsäker på att vi behöver känna mer. Inte mindre som vi lär oss att göra, som dom runtomkring oss vill att vi ska göra. För vi lär oss att trycka undan, ignorera, bita ihop. För, fan vad jobbigt det är med känslor. Både våra egna känslor och andras känslor. Så istället för att känna dom så vi säger "äh, skit i det där" eller "det blir bättre snart", både till oss själva och till varandra. Såklart ger jag mig ut på väldigt djupt vatten när jag säger att vi ska känna mer, för det finns en hel massa problem med allt det som har med känslor att göra.  För det första så säger jag att jag är bombsäker på att vi behöver känna
Läs mer

Lyssnar ni på varandra, eller hör ni det som ni tror att ni hör?

-
Vi hör så lite som ca 20% av vad någon annan faktiskt säger till oss. Ungefär 80% av det som vi hör påverkas av våra fördomar, förväntningar, och erfarenheter.  Det är alltså inte så konstigt att vi så ofta pratar förbi varandra, att det känns som att vi inte når fram, misstolkas och missuppfattas, för det är ju sant. Vi missförstår varandra till 80%. Det är ju helt galet!  Jag skulle nog dessutom våga säga att om vi är upprörda, frustrerade, stressade, ledsna, arga, trötta eller rädda, så är vi nog uppe på ca 95% missförstånd. För när vi är i obalans så gungar det ju redan och då är det ännu svårare att hålla kurs i båten när det svajjar till. Det är som att det kommer kastvindar i det redan stormiga vädret, och eftersom överlevnadsinstinkten redan har vårt "fight or flight-mode" påkopplat så slåss vi snabbare och hårdare när det blåser till. Och då blir det ju såklart ännu svårare att höra vad den andre faktiskt säger.  För ju mer stressad hjärnan är desto sna
Läs mer

låt oss vara riktiga för varandra

-
Nu orkar jag inte vara tyst längre. Jag orkar inte att vi inte kan prata om sorger och helveten som vi går igenom. Nu när jag har blivit stark och kan se på åren som har varit, så vet jag inte vad som har varit värst, att bli våldtagen eller livet i ensamheten efteråt… Här kan ni läsa min första text om detta, och ni får gärna sprida den vidare. Dela gärna detta så att vi tillsammans kan hjälpa varandra att ta oss igenom livets alla uppförsbackar. Min högsta önskan är att vi vågar prata mer med varandra så att vi slipper vara ledsna själva! Jag behöver berätta det här för er som är mig nära men som inte vet om det. För det känns som att jag döljer något, och jag måste få leva ett ärligt liv nu. Jag behöver berätta det här för er som är mig nära och som faktiskt vet, för vi pratar aldrig om det. Och jag behöver berätta det här för er som egentligen inte behöver veta det här om mig, men som kanske kommer att uppleva något liknande. Förhoppningsvis kan detta hjälpa er och era
Läs mer