Mina gulliga grisbollar

När man börjar gräva i sig själv så kommer det upp minnen som man förstår har varit med och format ens självbild och personlighet. Minnen som ofta är smärtsamma men som blir som pusselbitar som sakta läggs ihop och tillsammans skapar en bild av vem man är och varför. Det blir tydligare och tydligare för varje pusselbit, och tillslut klarnar bilden och förståelsen för en själv blir större och mer kärleksfull. För när vi förstår så mjuknar vi och det blir lättare att se på pusselbitarna som förklaringar istället för att skylla och skuldbelägga en barndom och vägra att ta sitt ansvar i det. När vi förstår så kan vi ta ansvar och när vi tar ansvar kan vi skapa förändringar och växa och bli bättre.
Förståelse leder till empati och empati leder till kärlek.

Det här minnet gav mig väldigt mycket förståelse och jag känner så mycket för lilla mig där och då:

När jag var ungefär sju år så åkte jag med min mor och hennes vän för att hälsa på en familj som jag och min mor inte kände. Några dagar innan vi åkte så fick jag en gosedjursgris av min mor som jag var helt betagen av. Grisen var rund som en boll, rosa och supermjuk, och den hade en dragkjedja på magen. När man öppnade den så låg det massa små rosa griskultingsbollar i magen. Det var det gulligaste och mest spännande jag hade sett och jag lekte med grisbollarna dagarna i ända och sov med grisbollen som kudde. Jag var så glad och nöjd över mina gulliga grisbollar.

På väg till familjen så fick vi veta att dom hade en flicka i min ålder och att hon fyllde år. Eftersom vi åkte med båt så hade vi ingen möjlighet att stanna på vägen för att köpa en present till flickan och eftersom min mor är extremt givmild och omtänksam så fick hon panik. Vi kunde ju inte komma utan present, det är helt oacceptabelt.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men flickan fick min grisboll med alla dom små söta griskultingsbollarna i magen.

Jag tror att jag sa att det var okej. Jag minns inte att jag sa nej. Jag minns inte att jag sa att jag älskade mina grisbollar och att dom var dom gulligaste jag någonsin sett och haft.
Jag minns bara att grisbollarna togs ifrån mig och gavs till flickan, och att jag sedan lekte med flickan och hennes nya fina grisboll och alla små söta griskultingsbollar.

Jag minns att jag förstod att det är viktigare att ge än att ha. Jag minns att hon var viktigare än jag. Jag minns att jag grät mig till sömns, tyst och ensam utan min griskudde.
Jag minns att jag aldrig sa till min mor att jag saknade mina älskade grisbollar så mycket att det gjorde ont i min lilla kropp.
Flickan hade ju blivit så glad och det var viktigare än att jag var ledsen.

Jag tror att jag där och då lärde mig att det är viktigare att ge än att ha. Att alla andra ska få.
Att det är viktigare att andra är glada än att jag är glad. Att jag inte är värd att få ha.
Att alltid ge, men att aldrig våga få. Och om jag får så är det ändå inte mitt att ha.
Ge bort allt du har!

När jag förstod det här så la jag en stor pusselbit i 1000-bitarspusslet som är Jag.

Jag älskar att ge. Men jag lär mig sakta att jag också är värd att få, och att få ha.
Jag älskar att älska och jag lär mig sakta sakta att jag också är värd att bli älskad och att få behålla den kärleken. Att den inte kommer att tas ifrån mig som mina söta grisbollar togs ifrån mig.

Alla är värda att få och att ha, och det är helt jävla underbart att ge!
Det ena utesluter inte det andra...


Ps. Det var absolut inte min mammas fel att det blev såhär, hon gjorde det som hon trodde var bäst och det respekterar jag. Vi gör ju alla så gott vi kan...