Livets största paradox
Brené Brown, min idol och forskare inom sårbarhet och skam och skuld, satte huvudet på spiken när hon sa att "belonging is standing alone". Det betyder inte att du ska vara ensam, eller att du måste vara ensam, utan att du kan vara ensam. Att du "belong to yourself" så mycket att du kan "belong everywhere". Belonging, connecting, bonding. Ord som det inte finns några riktigt bra svenska alternativ till. Ord som beskriver det som faktiskt är det allra viktigaste i livet. Ett lyckligt liv.
Känslan av att "belong", tillhöra, är en av våra viktigaste behov, för när vi tillhör så känner vi oss trygga, när vi tillhör så är vi skyddade, när vi tillhör en flock så är chanserna att överleva om en tiger kommer större. Men tillhörighet handlar inte bara om att tillhöra något som är utanför oss själva, att tillhöra en grupp, en flock, en gemenskap med andra. Tillhörighet handlar faktiskt mest av allt om att tillhöra det som är inom dig dig själv. Du. Dig själv. Din själ.
För när du tillhör dig själv så känner du tillhörighet, "belonging", överallt och ingenstans. Det spelar ingen roll vilka dom yttre omständigheterna är, vilka människor du är med, vilken plats du besöker eller vilken kultur du lever i. När du är sann mot dig själv, när du lyssnar på dig själv, när du känner efter och lär känna dig själv så känner du dig aldrig riktigt ensam. Det kan fortfarande vara tråkigt att vara själv, men ensamheten blir inte obehaglig och läskig.
Äkta tillhörighet börjar inom dig själv, genom att våga lyssna på dig själv och tillgodose dina behov istället för att konstant leta efter någon annan eller något annat som kan tillgodose dina behov. Äkta tillhörighet handlar om att våga ge dig själv det som du behöver, på riktigt. När du kan ge dig själv det som du behöver så behöver du inte få det av någon annan. Det kommer alltid att vara trevligt och härligt att få, men du behöver inte att andra och annat ger dig det som du behöver, för du ger dig själv det. När du behandlar dig själv som du vill att andra ska behandla dig, så behöver du inte längre anpassa dig för att passa in och få det som du tror att du behöver få av andra för att känna tillhörighet.
Vi lever i en värld byggd på falsk tillhörighet. Vi anpassar oss för att få vara med, för att få bekräftelse, för att tillhöra. Andra. Vi tror att tillhörighet betyder att ge andra något som man tror att dom vill ha så att man ska bli accepterad och få tillhöra en gemenskap. Det är villkorlig kärlek, kärlek som förväntar och kräver. Kärlek och tillhörighet som säger att om du gör, säger, tänker, tycker, klär dig, beter dig på ett visst sätt så får du vara med, den kärleken är inte ovillkorlig. För om du är något annat än det som krävs så är ju risken väldigt stor att du inte få vara med. Det är inte äkta tillhörighet.
Så vi anpassar oss och slipar på oss och gör som vi ska. Och så tillhör vi...något som inte är äkta, som ställer krav och som dömmer ut det som inte passar in. Vi tillhör något som är påhittat och då är det inte så konstigt att vi känner att vi aldrig riktigt passar in, att vi inte tillhör på riktigt, att vi inte känner äkta tillhörighet. Du känner dig ensam fastän du får bekräftelse. För du blir bekräftad för den du har anpassat dig till att vara, inte för den du på riktigt är. Du blir "älskad" när du är så som du behöver vara för att passa in. Det är helt klart en falsk tillhörighet och den förvirrar oss så att vi försöker passa in ännu mer, vi förställer oss ännu mer i hopp om att det ska ge oss det som vi alla behöver, känslan av att "belonga", "connecta, "bonda". Och istället för att komma närmare, "connecta" och "bonda", så kommer vi längre ifrån både oss själva och dom andra.
När vi "belong to ourself" så kan vi rätta oss efter olika situationer och omständigheter för att det är trevligt och ofta nödvändigt i samhället. Men vi kan fortfarande vara sanna mot oss själva när vi gör det. Vi kan välja att anpassa oss där och då, men samtidigt vara oss själva. Vi kan rätta oss utan att förställa oss. Vi behöver inte välja antingen eller, det går att vara både och, både anpassad och äkta. Att vara sig själv betyder inte att alltid vara sig själv helt fullt ut i alla lägen. Tricket är att vara medveten och äkta samtidigt som man anpassar sitt sanna jag till vad situationen kräver. Man är med och spelar spelet, men man är den som spelar, istället för att man blir spelad med.
Om du älskar dig själv så behöver du inte bli älskad av andra. När du älskar dig själv så tillhör du dig själv och då kan du tillhöra allt, och ingenting. När du tillhör dig själv så känner du dig aldrig riktigt ensam. Självklart kommer du inte alltid att vilja vara själv, men om du är det så blir det inte ensamt. Självklart kommer du alltid behöva känna gemenskap med andra, "connecta" och "bonda", det är våra största behov, men du kommer att vilja vara en del av gemenskaper som är mer ovillkorliga, där du och alla andra får vara sig själva och kan "connecta" på riktigt.
När du älskar dig själv så kommer dom som älskar dig att älska ditt riktiga jag. När vi älskar på riktigt, ovillkorligt, oss själva och andra, så skapar vi äkta tillhörighet och äkta samhörighet och vi "connectar" och "bondar" på riktigt. När vi kan stå ensamma så kommer vi att vilja stå med andra som också kan stå ensamma, och plötsligt så står vi tillsammans på riktigt, äkta och ärligt. Vi tillhör oss själva och varandra, överallt.
"belonging is standing alone"
Känslan av att "belong", tillhöra, är en av våra viktigaste behov, för när vi tillhör så känner vi oss trygga, när vi tillhör så är vi skyddade, när vi tillhör en flock så är chanserna att överleva om en tiger kommer större. Men tillhörighet handlar inte bara om att tillhöra något som är utanför oss själva, att tillhöra en grupp, en flock, en gemenskap med andra. Tillhörighet handlar faktiskt mest av allt om att tillhöra det som är inom dig dig själv. Du. Dig själv. Din själ.
För när du tillhör dig själv så känner du tillhörighet, "belonging", överallt och ingenstans. Det spelar ingen roll vilka dom yttre omständigheterna är, vilka människor du är med, vilken plats du besöker eller vilken kultur du lever i. När du är sann mot dig själv, när du lyssnar på dig själv, när du känner efter och lär känna dig själv så känner du dig aldrig riktigt ensam. Det kan fortfarande vara tråkigt att vara själv, men ensamheten blir inte obehaglig och läskig.
Äkta tillhörighet börjar inom dig själv, genom att våga lyssna på dig själv och tillgodose dina behov istället för att konstant leta efter någon annan eller något annat som kan tillgodose dina behov. Äkta tillhörighet handlar om att våga ge dig själv det som du behöver, på riktigt. När du kan ge dig själv det som du behöver så behöver du inte få det av någon annan. Det kommer alltid att vara trevligt och härligt att få, men du behöver inte att andra och annat ger dig det som du behöver, för du ger dig själv det. När du behandlar dig själv som du vill att andra ska behandla dig, så behöver du inte längre anpassa dig för att passa in och få det som du tror att du behöver få av andra för att känna tillhörighet.
Vi lever i en värld byggd på falsk tillhörighet. Vi anpassar oss för att få vara med, för att få bekräftelse, för att tillhöra. Andra. Vi tror att tillhörighet betyder att ge andra något som man tror att dom vill ha så att man ska bli accepterad och få tillhöra en gemenskap. Det är villkorlig kärlek, kärlek som förväntar och kräver. Kärlek och tillhörighet som säger att om du gör, säger, tänker, tycker, klär dig, beter dig på ett visst sätt så får du vara med, den kärleken är inte ovillkorlig. För om du är något annat än det som krävs så är ju risken väldigt stor att du inte få vara med. Det är inte äkta tillhörighet.
Så vi anpassar oss och slipar på oss och gör som vi ska. Och så tillhör vi...något som inte är äkta, som ställer krav och som dömmer ut det som inte passar in. Vi tillhör något som är påhittat och då är det inte så konstigt att vi känner att vi aldrig riktigt passar in, att vi inte tillhör på riktigt, att vi inte känner äkta tillhörighet. Du känner dig ensam fastän du får bekräftelse. För du blir bekräftad för den du har anpassat dig till att vara, inte för den du på riktigt är. Du blir "älskad" när du är så som du behöver vara för att passa in. Det är helt klart en falsk tillhörighet och den förvirrar oss så att vi försöker passa in ännu mer, vi förställer oss ännu mer i hopp om att det ska ge oss det som vi alla behöver, känslan av att "belonga", "connecta, "bonda". Och istället för att komma närmare, "connecta" och "bonda", så kommer vi längre ifrån både oss själva och dom andra.
När vi "belong to ourself" så kan vi rätta oss efter olika situationer och omständigheter för att det är trevligt och ofta nödvändigt i samhället. Men vi kan fortfarande vara sanna mot oss själva när vi gör det. Vi kan välja att anpassa oss där och då, men samtidigt vara oss själva. Vi kan rätta oss utan att förställa oss. Vi behöver inte välja antingen eller, det går att vara både och, både anpassad och äkta. Att vara sig själv betyder inte att alltid vara sig själv helt fullt ut i alla lägen. Tricket är att vara medveten och äkta samtidigt som man anpassar sitt sanna jag till vad situationen kräver. Man är med och spelar spelet, men man är den som spelar, istället för att man blir spelad med.
Om du älskar dig själv så behöver du inte bli älskad av andra. När du älskar dig själv så tillhör du dig själv och då kan du tillhöra allt, och ingenting. När du tillhör dig själv så känner du dig aldrig riktigt ensam. Självklart kommer du inte alltid att vilja vara själv, men om du är det så blir det inte ensamt. Självklart kommer du alltid behöva känna gemenskap med andra, "connecta" och "bonda", det är våra största behov, men du kommer att vilja vara en del av gemenskaper som är mer ovillkorliga, där du och alla andra får vara sig själva och kan "connecta" på riktigt.
När du älskar dig själv så kommer dom som älskar dig att älska ditt riktiga jag. När vi älskar på riktigt, ovillkorligt, oss själva och andra, så skapar vi äkta tillhörighet och äkta samhörighet och vi "connectar" och "bondar" på riktigt. När vi kan stå ensamma så kommer vi att vilja stå med andra som också kan stå ensamma, och plötsligt så står vi tillsammans på riktigt, äkta och ärligt. Vi tillhör oss själva och varandra, överallt.
"belonging is standing alone"
Kommentarer
Skicka en kommentar