Jag vill att du ska leva.

Jag vill att du ska leva, alltså på riktigt leva. Jag vill inte att du ska gräva runt i ditt förflutna, i din barndom, i dina upplevelser för att du ska behöva återuppleva minnena och fastna i dom jobbiga känslorna som kommer upp. Jag vill inte att du ska gräva runt så att du ska minnas allt det som du har förträngt för att du ska bära runt på minnena resten av livet och gå under. Tvärtom.

Jag vill att du gräver runt så att du kan känna ut dom känslorna som du har begravt i dig själv, för det är först när vi släpper ut känslorna som dom kan lämna oss. Så länge vi bär runt på känslorna, så länge vi förtränger, förminskar och förnekar dom, så kommer dom att finnas kvar inom oss, tynga oss, göra sig påminda när vi minst vill, jaga oss och sakta äta upp oss inifrån.
Jag vill att du gräver upp så att du ska slippa tyngas ner, så att du ska kunna leva lättare.

Jag vill att du ska gräva runt så att du kan förstå varför du är som du är, vad som har format dig och varför du går i de mönster som du går i. Jag vill inte att du ska skylla på något eller någon, jag vill att du ska förstå vad som har hänt och hur det har påverkat dig. Jag vill inte att du ska bli bitter, jag vill att du ska bli bättre, må bättre. För det är först när vi förstår problemen som vi kan hitta lösningar som är långsiktiga, som är riktiga.

Jag vet att det gör ont, att det är skitjobbigt, att man helst inte vill gå dit som man så länge har försökt att undvika att gå. Jag vet att det känns mörkt och kallt och läskigt och att det i stunden känns bättre att hålla sig därifrån. Men jag vet också att det som du springer ifrån alltid kommer att komma ikapp dig, hur snabbt du än springer. Så det är lika bra att stanna upp och möta det, försöka förstå det, brottas med det, omfamna det, och äntligen kunna gå på en trygg, fin och lätt väg, istället för att alltid känna dig jagad, rädd och tung.

Jag vill att du ska leva, alltså på riktigt leva. Och det innebär att våga möta allt som livet har med sig. Allt det fina och allt det fula. För det fina finns inte utan det fula. Så vi behöver våga se det fina i det fula och omfamna allt som är.

Hur vill du leva? Vad är att leva för dig?
Vad säger du till dig själv om livet? Vad säger du till dig själv om kärlek, vänskap, andra och dig själv?

Vilka är dina sanningar? Vad tror du på?
Det du säger till dig själv blir din sanning. Det vi tror på hittar vi bevis för.
Vi fungerar så. Våra hjärnor fungerar så. Vi hittar alla möjliga konstiga och ofta felaktiga bevis på att allt det som vi säger till oss själva stämmer. Vi ser det som stämmer överens med vad vi tror på, och vi missar det som motbevisar oss.

Det du säger till dig själv blir sant, även fast det kanske inte alls är det.
Vad säger du till dig själv. Och varför?

Säger du såhär till dig själv, är det här dina sanningar:
Jag räcker inte till
Jag är inte värd att älskas
Jag är dum
Jag är tråkig
Jag är ful
Jag är trött
Jag är dålig
Jag gör alltid fel
Jag förstår inte
Jag är så klantig
Jag är så snurrig
Jag är så ensam
Jag är inte värd att älskas
Jag räcker inte till

Tänk om vi kunde säga såhär till oss själva istället, då skulle vi tro på det, då skulle det vara vår sanning:
Jag räcker till
Jag är värd att älskas
Jag gör fel ibland men det gör vi alla
Jag förstår inte allt men jag försöker så gott jag kan
Jag gör så gott jag kan...
Jag räcker till

Vad säger du till dig själv. Och varför?
Det är först när vi förstår som vi kan göra långsiktiga och riktiga förändringar.


                     "Change your thoughts and the world will change"
                                       - Norman Vincent Peale -

                    "Förstå dina tankar så att du kan ändra dina tankar"
                                            - Lena Nyholm -