Hjärnan och själen och skillnaden

Ju mer jag läser och lyssnar och tittar på intervjuer med psykologer och vetenskapsmän desto tydligare blir min min tro på att ett av våra största problem som människor är att vi lyssnar för mycket på våra hjärnor, på huvudet, på mindet. Ju mer jag förstår hur våra hjärnor fungerar desto tydligare blir det att det aldrig kommer att gå att bli lycklig i ett samhälle och en kultur där man förkastar spirituella tankar, tro, mystik, känslor och annat som inte riktigt går att förklara och förstå.

Våra hjärnor vill ha rationella, enkla och tydliga svar. Våra hjärnor söker alltid mening i allt som händer, och om det inte finns någon tydlig förklaring så hittar hjärnan på en förklaring utifrån vad vi tror på och vad vi tidigare har upplevt. Hjärnan bryr sig inte vad som är sant eller inte sant, den vill bara ha den enklaste förklaringen som ligger närmast de föreställningar som vi har fått planterade, och som vi fortsätter att plantera, i våra huvuden. Hjärnan är väldigt lat och vill ha snabba lösningar utan omvägar och ifrågasättanden, den vill under alla omständigheter ha rätt och den ser till att den får rätt, även om det ibland är ganska så uppenbart att den har fel.

Om vi försöker att ifrågasätta våra inlärda tankar, beteenden och föreställningar, om oss själva och livet i stort, så bromsar hjärnan dom nya tankarna och idéerna eftersom den hatar att ha fel. Om vi tex har lärt oss att vi inte är värda att sätta gränser så kommer hjärnan att se till att sätta krokben för oss om vi försöker lära oss att sätta gränser. Även fast det är långsiktigt bra för oss att tex lära oss att sätta gränser så kräver det mycket energi att göra något som är nytt och som dessutom går emot de föreställningar som vi har. I det här exemplet är tanken om att vi inte är värda att få se till vårt eget bästa en föreställning som vi förmodligen har haft sedan barnsben och som därför är djupt inpräntad som en sanning och därför väldigt svår att förändra. Så länge som vi fortsätter att lyssna på våra hjärnor så kommer vi inte att fajtas med den föreställningen och vi kommer alltså istället fortsätta att hitta bevis på att föreställningen om att vi inte är värda vårt bästa stämmer. 

Om vi däremot lyssnar på magkänslan, på vårt innersta, på vårt hjärta, på vår själ, på känslan i kroppen istället för på hjärnans eviga tjat om hur allt är och hur allt borde vara, då vet vi att vi behöver lära oss att sätta gränser och stå upp för oss själva. Om vi lyssnar på oss själva istället för pladdret i skallen och på allt utanför oss så vet vi att vi är värda att se till oss själva i första hand istället för att alltid springa andras ärenden för att få godkännande och bekräftelse. När vi lyssnar på vår själ så vet vi att vi är värda att älska och att älska. 

Men i en kultur där vi har lärt oss att förkasta spirituella tankar, tro, mystik, känslor och allt annat som inte går att förklara och förstå rationellt så kommer våra hjärnor att göra allt för att vi inte ska börja lyssna inåt och istället fortsätta att lyssna utåt. Så länge våra hjärnor får föra talan, så länge vi lyssnar på huvudet, så länge vi fortsätter att mata huvudet med ord och bilder som stämmer överens med de föreställningar som vi har lärt oss är sanningen så kommer vi aldrig att kunna bli lyckliga. Så länge vi fortsätter säga till våra hjärnor att vi inte är värda så kommer vi att tro att vi inte är värda. Så länge vi tror att vi inte är värda så kommer våra hjärnor att se sådant som skulle kunna indikera på att vi inte är värda. 

Vi behöver lära oss att våra hjärnors egentligen enda uppgift är att få oss att överleva. Hjärnan kommer alltid att söka efter faror som den behöver rädda oss ifrån. Hjärnan kommer alltid att lyssna på de ord som vi säger till den och sedan agera utefter dom orden. Hjärnan kommer alltid att leta reda på den snabbaste vägen bort från alla små och stora faror vi ställs inför och som kan hota vår överlevnad. Hjärnan kommer alltid försöka se till att vi gör som vi alltid har gjort, att vi håller oss till det som vi känner till även fast det kanske inte är det långsiktigt bästa för oss. Hjärnan hatar sådant som vi inte känner till eftersom det kan innebära en större fara för vår överlevnad än att stanna i det som vi vet om. 

Hjärnan bryr sig inte om vår lycka, om att må bra, om sådant som fyller oss med glädje och eufori, långsiktigt. Hjärnan vill ha snabba kickar men bryr sig inte om långsiktig lycka. Hjärnan älskar sådant som snabbt för oss bort ifrån sådant som känns obehagligt, obekvämt och okänt och "räddar" oss därför genom att dricka alkohol, äta, jobba, ligga, eller tänka på annat när något känns lite läskigt. Hjärnan vill ha snabba lösningar och hitta enkla förklaringar och det kommer den att fortsätta att göra så länge vi lyssnar på den istället för att lyssna på vårt inre, på oss själva, på våra själar. 

Vi behöver lära oss att själen, hjärnan och kroppen är helt olika delar av oss, som hänger samman och som inte kan fungera utan varandra. Själen, hjärnan och kroppen har olika uppsåt och om vi förstår det så kan vi sluta kriga mot oss själva, inom oss själva och istället lära oss att samarbeta med de olika delarna av oss. Ibland är det bäst att lyssna på hjärnan, ibland på själen, ibland på kroppen...oftast på alla tre samtidigt.

Hjärnan vill rädda våra kroppar från att dö, eftersom hjärnan och kroppen kan dö. 

Själen kan inte dö, själen lever vidare även när våra kroppar och hjärnor slutar att fungera och bryr sig därför inte om snabba och enkla lösningar som snabbt tar oss ifrån faror. Själen vill inte ha snabba kickar, själen till och med avskyr snabba kickar, och den bryr sig inte alls om yttre bekräftelse. Själen vill att vi ska älska oss själva, själen vill att vi ska älska varandra, älska på riktigt. Själen vet att vi alla är en del av samma kraft och att vi alla hör samman och att målet är kärlek, inte att kroppen ska leva så länge som möjligt.

Men i en kultur där vi har lärt oss att allt som är lite flummigt är naivt, dumt och fånigt så kommer våra hjärnor att fortsätta tro på att vi måste få bekräftelse, rätta oss i leden, göra som vi blir tillsagda, som alla andra, som vi har lärt oss är rätt. Så länge som vi inte orkar ifrågasätta våra egna ord, alla tankar och bilder som våra hjärnor maler på om så kommer vi aldrig att våga att inte förstå, och våga att inte behöva förklara allt som händer.

Jag såg en tv-serie om en autistisk pojke som ville hitta en flickvän och när han frågade sina familj och sina vänner om hur man vet när man älskar någon så svarade alla: Man bara vet...

Kärlek går inte att förklara. 

Så länge vi försöker förklara allt så kommer vi att hitta på svar som kan vara helt tagna ur luften. 

Så länge vi försöker förstå allt så kommer vi aldrig att förstå någonting. 

Vi vet faktiskt ingenting. Hjärnan hittar på en massa saker, men vi vet faktiskt inte om det är rätt eller fel, på riktigt. 

Men när vi lyssnar inåt, när vi tystar våra hjärnors konstanta pladder och istället lyssnar på oss själva, på våra själar, då vet vi att det enda som vi behöver veta är att vi alla är samma och att vi alla egentligen bara är kärlek.

Vi är inte våra hjärnor. Vi är vår hjärna, vår kropp och vår själ. Vi är allt och vi måste våga förstå att allt hänger samman och att det är det enda som vi behöver veta. 

Tysta hjärnans pladder och lyssna på själens önskan.

Våga stå emot allt tjat och hittepå i huvudet en liten stund och våga låta själen tala till dig.

Våga tro på det som du innerst inne vet.

Våga känna vad som är rätt.

Våga vara modig och göra det som du vet att du behöver göra.

Våga vara du.