Att våga skita i att göra så jävla mycket i jul

Snart är det jul och som vanligt missar vi poängen. Som vanligt stressas det in i det sista av alla måsten och borden och julklappsköp och sistajobbspurten...
Det är omöjligt att missa allas tomma blickar och förundras över hur fan vi är funtade. Julen ska ju vara ett tillfälle att ses, umgås, träffas, mötas...att vara nära alla sina, kanske inte alltid men oftast ganska så, kära. Och istället springer vi omkring som yra höns och missar hela poängen.

Fan vad vi springer, hit och dit, fixar och donar och håller på som några jävla duracell-kaniner. Jag kan inte låta bli att undra om det inte är så att vi springer för att vi är så jävla rädda för att göra det där som julen vill ge oss, att vara nära. Vi är så ovana, så obekväma, så långt ifrån varandra så att det känns som riktigt jävla brännhet gröt det där med att vara nära. Brännhet och ibland till och med brinnande. Så vi gör som vi har lärt oss att göra med saker som kan brännas...vi håller oss borta. Springer därifrån.

Vi springer vidare och vågar inte stanna upp och se på det som kanske brinner. Vi springer och fyller oss med saker som ska göras och fixas och ätas och drickas och öppnas istället.
Vi säger att vi inte hinner stanna upp. Det finns inte tid för det.

Men jag tror att vi inte vågar stanna upp, för vi är rädda för att bränna oss, på oss själva, på våra egna själar som brinner i stressen och hetsen och det där maratonloppet som vi tror att livet ska vara.

Vi vågar inte stanna upp för vi är så jävla rädda för att bränna oss på oss själva, och på varandra. Så vi springer snabbare, och längre. Längre och längre bort ifrån oss själva. Och ju längre bort vi springer desto längre bort kommer vi.
Vi vågar inte stanna för vi orkar inte se att fan vad långt borta jag är. Fan vad långt borta vi alla är.

Och om vi stannar upp så kanske vi inser att vi har gjort fel. Att vi inte alls ska springa. Att livet handlar om att stanna upp och vara, inte att hela tiden göra.
Men vi vill inte ha gjort fel, vi vågar inte erkänna att inte vilja springa, för alla andra springer ju, så vi springer vidare.

Vi vågar inte stanna upp för vi orkar inte ta oss tillbaka. För vi vet att om vi stannar så måste vi inte bara stanna, utan även ta oss tillbaka hela den långa vägen som vi har sprungit. Och det är ju så himla tråkigt att vända om och behöva se på vägen om vi missat att se för att vi sprang så fort. Så vi riktar blicken framåt och fortsätter, trots att benen knappt orkar och att andan sitter långt uppe i halsen.

Vi kutar på och snart tar vägen slut och då undrar vi varför vi står där helt ensamma, vi som sprungit hit och dit och fixat och donat och gjort allt som man ska.

Vi kutar och undrar vad fan meningen med livet egentligen är...

Jag önskar att du skulle våga stanna upp, våga se dig omkring, våga snurra ett varv eller sju och låta världen göra dig alldeles yr, yr av all magi, istället för yr av orken som är påväg att ta slut.
Och jag önskar att du skulle våga ge dig själv den viktigaste julklappen som du kan ge till alla, kärlek och lite påriktig-tid.

Våga stanna upp och vara!
Våga att sluta att göra så jävla mycket hela jävla tiden...

Våga svara på frågan om hur ni firar jul med ett leende och "så som vi alla önskar, i lugn och ro så att vi hinner vara nära oss själva och varandra"...