Kom på min work-shop och hitta modet till att våga leva livet!

-
I hela mitt liv har jag frågat mig själv om livet i stort och i smått. Jag har funderat på ekorrhjulet, på hur bra vi har det, vilken tur vi har som får leva i Sverige, och hur det är möjligt att vi som har allt det som så många drömmer om; utbildning, trygghet, bostäder, semestrar och fungerande sjukvård, hur det är möjligt att vi mår så dåligt. För jag ser det, jag ser sorgen ni bär, jag ser frågorna ni aldrig vågar fråga, jag ser hur ni försöker bita ihop och inte känna allt det som ni aldrig vågat känna. Jag ser i era ögon att ni också frågar er själva om livet i stort och i smått. Och jag ser att ni vill leva, alltså på riktigt leva, men att ni inte vågar ta reda på hur man faktiskt gör det. Så ni biter ihop, och bagaget blir tyngre och tyngre att bära för varje gång ni biter ihop.

Jag vågade inte känna förut jag heller. Jag vågade inte fråga, inte känna, och jag bet ihop hårdare än dom allra flesta. Tills jag bar på så mycket sorg och smärta att det tillslut blev stört omöjligt att bära omkring på all skit. Till slut blev det för mycket, jag orkade inte bära längre, även om jag försökte vara den superman som jag så länge varit. Jag orkade inte längre och jag var tvungen att börja känna ut allt det som jag bar på för att inte braka rakt genom golvet. Och det tackar jag faktiskt gudarna för. För även om jag upplevt saker som ingen ska behöva uppleva så har jag tack vare det behövt läka alla dom sorger som jag så länge klarade av att bära, men som tyngde mitt liv i stort och i smått.

Ju mer jag läkte, desto mer förstod jag. Jag förstod hur jag själv hade försökt leva, och hur andra försöker leva. Hur vi alla biter ihop och försöker undvika och ignorera allt det som vi har lärt oss är jobbigt och svårt. Hur vi alla försöker hitta enkla, snabba och roliga utvägar, istället för att våga ta vägen inåt och ta itu med allt det som tynger oss. Jag har lärt mig att utvägarna inte leder någonstans. Att utvägarna bara tar oss längre och längre bort, ifrån oss själva, varandra, från livet. Jag har lärt mig att den enda vägen som faktiskt leder oss till livet är vägen inåt. Att om vi vill leva så behöver vi stanna upp, vända om och våga gå mot oss själva, istället för att kasta ner mer och mer skit i bagaget och släpa oss längre och längre bort.

Jag vet också att det är superläskigt, att det är svårt och jobbigt, att det tar tid och kräver tålamod att börja gå inåt. Att det gör ont att våga förstå. Men jag vet att den smärtan som förståelse ger är en smärta som snart blir till en lättnad. Det är nämligen skillnad på smärta och smärta. Smärtan som vi inte känner ut, utan istället lägger i bagaget, den blir mörk och tung och den sprider sig som en dimma över allt det som är ljust i livet. Medans smärtan som vi känner ut faktiskt ofta blir till något fint och värdefullt. Smärtan som vi känner ut, som vi möter med kärlek, som vi försöker förstå och acceptera, blir till något annat än mörker och sorg. Den smärtan gör oss starka. Den gör oss medvetna och tacksamma, lätta och faktiskt lyckliga.

Ja, det är superläskigt, svårt och jobbigt. Men det är värt det. Det är så himla värt det. Ja, det tar tid och kräver tålamod, men fan vad det ger större utdelning än när vi tar den där snabba och roliga utvägen som för stunden räddar oss från allt det som vi har lärt oss är jobbigt och svårt. Allt det som jag vill lära dig är superläskigt men samtidigt så otroligt intressant, och viktigt. Och så jävla värt det. 

Jag vill lära dig hur man lever. Hur vi kan se på livet med nyfikenhet och mod, istället för med vemod och hopplöshet. Jag vill lära dig att leva, med alla sorger och besvikelser, men främst med allt vackert och underbart och magiskt som livet faktiskt innebär. 
Jag vill lära dig att se allt det vackra i både motgångarna och medgångarna. 
Jag vill att du ska våga ta reda på hur du lever, alltså på riktigt lever!


Så kom på min work-shop så sätter vi igång!

Eller kom på enskilda samtal, eller på både och, så att vi kan sätta igång ordentligt på en gång!

Jag har nu en facebook-sida som du får alla uppdateringar om datum och annat härligt om du följer.
https://www.facebook.com/lenalivsolog/

Här är länk till nästa work-shop-tillfälle:
https://www.facebook.com/events/2119835921578499/

Och maila mig på lena@holgerdesign.se om du har några som helst frågor 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Alla hundrasjutton problem med känslor

-
I de work-shops som jag nu håller (som för övrigt är det bästa som jag har gjort) så pratar vi mycket om känslor, om vilka känslor som vi har lärt oss att vi får känna och visa, om vilka känslor som vi har lärt oss att förtrycka och förminska, och om vilka känslor som faktiskt finns och hur vi kan våga känna mer av alla dom. För jag är helt bombsäker på att vi behöver känna mer. Inte mindre som vi lär oss att göra, som dom runtomkring oss vill att vi ska göra. För vi lär oss att trycka undan, ignorera, bita ihop. För, fan vad jobbigt det är med känslor. Både våra egna känslor och andras känslor. Så istället för att känna dom så vi säger "äh, skit i det där" eller "det blir bättre snart", både till oss själva och till varandra. Såklart ger jag mig ut på väldigt djupt vatten när jag säger att vi ska känna mer, för det finns en hel massa problem med allt det som har med känslor att göra.  För det första så säger jag att jag är bombsäker på att vi behöver känna
Läs mer

Lyssnar ni på varandra, eller hör ni det som ni tror att ni hör?

-
Vi hör så lite som ca 20% av vad någon annan faktiskt säger till oss. Ungefär 80% av det som vi hör påverkas av våra fördomar, förväntningar, och erfarenheter.  Det är alltså inte så konstigt att vi så ofta pratar förbi varandra, att det känns som att vi inte når fram, misstolkas och missuppfattas, för det är ju sant. Vi missförstår varandra till 80%. Det är ju helt galet!  Jag skulle nog dessutom våga säga att om vi är upprörda, frustrerade, stressade, ledsna, arga, trötta eller rädda, så är vi nog uppe på ca 95% missförstånd. För när vi är i obalans så gungar det ju redan och då är det ännu svårare att hålla kurs i båten när det svajjar till. Det är som att det kommer kastvindar i det redan stormiga vädret, och eftersom överlevnadsinstinkten redan har vårt "fight or flight-mode" påkopplat så slåss vi snabbare och hårdare när det blåser till. Och då blir det ju såklart ännu svårare att höra vad den andre faktiskt säger.  För ju mer stressad hjärnan är desto sna
Läs mer

låt oss vara riktiga för varandra

-
Nu orkar jag inte vara tyst längre. Jag orkar inte att vi inte kan prata om sorger och helveten som vi går igenom. Nu när jag har blivit stark och kan se på åren som har varit, så vet jag inte vad som har varit värst, att bli våldtagen eller livet i ensamheten efteråt… Här kan ni läsa min första text om detta, och ni får gärna sprida den vidare. Dela gärna detta så att vi tillsammans kan hjälpa varandra att ta oss igenom livets alla uppförsbackar. Min högsta önskan är att vi vågar prata mer med varandra så att vi slipper vara ledsna själva! Jag behöver berätta det här för er som är mig nära men som inte vet om det. För det känns som att jag döljer något, och jag måste få leva ett ärligt liv nu. Jag behöver berätta det här för er som är mig nära och som faktiskt vet, för vi pratar aldrig om det. Och jag behöver berätta det här för er som egentligen inte behöver veta det här om mig, men som kanske kommer att uppleva något liknande. Förhoppningsvis kan detta hjälpa er och era
Läs mer