Bli kompis med dina känslor istället

Vill du åka med i bergodalbanan som är livet, eller stå vid sidan av, titta på och undra vad fan meningen med livet är?

Vi har fått för oss att livet är allt det där som känns bra och härligt, kul och lätt. Vi har fått för oss att livet handlar om att ha så roligt som möjligt och att livet ska vara så lätt som möjligt. Så vi gör allt vad vi kan för att hålla oss borta från allt det som inte känns så som vi fått för oss att livet ska kännas. Vi ignorerar, förminskar, förpassar och förtränger allt det som inte känns härligt och kul. Vi tar till så kallade quick-fixes för att förtränga allt det andra, allt som känns obekvämt och olustigt, ont och läskigt. Ibland gör vi det medvetet, men oftast omedvetet. Vi har lärt oss att omedvetet fly så fort känslan uppstår, så snabbt att vi ofta inte vet att den är där, och att vi flyr ifrån den. Vi äter massa skit, skit med mycket socker i, som ger en extra härlig och snabb kick, så härlig att vi äter lite mer. Vi dricker alkohol och tar till droger som bedövar oss. Vi har betydelselös sex, med oss själva och andra. Vi jobbar, umgås, och tränar, kanske lite för mycket. Vi snöar in på dieter och hobbys och fokuserar på massa olika saker som gör att vi slipper tänka på allt det där som vi inte orkar, vågar eller vill tänka på. Allt det där obekväma. Allt det som vi har fått för oss att livet inte ska innehålla.

Men saken är den att livet inte är till för att bara ha kul och härligt hela tiden. Livet är till för så mycket mer, och det är först när vi vågar möta allt det där som vi inte vill möta, att det som vi gör en massa olika saker för att slippa känna, alla rädslor och jobbiga känslor, smärtsamma minnen och alla påminnelser om allt som vi har upplevt men inte genomlevt, det är först då som vi kan leva på riktigt, fullt ut. Vi behöver nämligen känna allt det som vi känner för att livet ska bli rikt och meningsfull. Vi behöver känna allt det där obekväma och jobbiga för att på riktigt kunna känna allt det där som är härligt. Vi behöver ha både uppförsbackar och nedförsbackar för att bergodalbanan som är livet ska kunna vara så där pirrig och härlig och galet roligt ibland. Så där som vi har fått för oss att livet ska vara mest hela tiden. Så som livet känns mindre och mindre som, ju mer vi försöker att smita från allt det som vi inte vill att det ska kännas som.

Vi lär oss att förtränga och ignorera alla dom obekväma känslorna som uppstår, vi tar till alla möjliga knep för att få känna dom bekväma och sköna känslorna istället. Vi gör massa andra saker än just att känna det som vi faktiskt känner. Vi tror kanske att dom obekväma känslorna ska försvinna om vi ignorerar dom. Men problemet är att dom inte försvinner, hur mycket vi än försöker mota bort dom. Istället samlar vi alla dom känslorna som vi inte känner ut på en allt större och större hög inom oss, och det leder till att vi faktiskt aldrig blir av med dom. Istället så är det som att dom äter upp oss och alla dom där härliga, sköna, roliga, bekväma känslorna får mindre och mindre plats att existera.

För det är tyvärr så att allt det som vi inte genomlever, alla dom känslor som vi inte känner ut när vi känner dom, alla dom minnen som vi förtränger, alla dom upplevelserna som vi gömmer, dom finns kvar inom oss och dom gör sig påminda i tid och otid, när vi minst anar det, när vi är minst kapabla att ta hand om dom, när vi är trötta och stressade. Dom gör sig påminda genom till exempel ångest, ilska, frustration, hat och andra smärtsamma känslor. Känslor som vi då återigen förtränger, om och om igen. Vi pressar ner mer och mer, trycker hårdare och hårdare, förtränger om och om igen. Dom smärtsamma känslorna blir fler och fler och tar upp mer och mer plats inom oss när vi hela tiden försöker trycka ner dom i oss.

  

Till slut kan det gå så långt har dom där känslorna som vi så länge har försökt att inte känna tar över oss. Det blir svårare och svårare för alla våra quick-fixes att fungera. Vi känner oss tyngda, negativa, trötta. Livet känns ganska meningslöst och allt är mest bara grått och ensamt. Kanske går det så långt att du får ångest, blir bitter och deprimerad, utan att riktigt förstå varför. Jobbet går ju bra, barnen är snälla, renoveringen av köket är klar och solen skiner. Men ändå känns livet liksom lite tradigt och just meningslöst. Då försöker vi känna dom där härliga känslorna igen, genom mat, dryck, sex, jobb…men hur mycket kul vi än har så blir inte livet roligare. Det blir till och med tråkigare...det som förut var roligt är inte så roligt längre. Det som förut var gott smakar inte så bra längre…allt blir smaklöst och tråkigt.

För tyvärr så är det så att vi måste lära oss att våga känna alla känslor, vi måste våga vara obekväma, känna sorg, smärta, rädsla och ilska, om vi ska kunna känna glädje, harmoni och lycka. För alla känslor hänger ihop, vi kan inte välja ut vilka känslor vi vill känna och välja bort dom som vi inte vill känna. Känslor är känslor, om vi förtränger dom obekväma känslorna så förtränger vi tyvärr även dom bekväma känslorna. Visst går det att kortsiktigt ge sig själv en quick-fix. Men det kallas ju för quick-fix just för att det är en snabb fix. En övergående fix. En kortsiktig flykt, som blir kortsiktigare och kortsiktigare för varje gång vi tar till dom.

Men att känna känslor är inte alltid att agera. Att känna känslor är att känna. Detta är någonting som vi har fått om bakfoten och som vi behöver förstå om vi vill lära oss att känna mer på ett konstruktivt sätt. Vi tror nämligen att känna känslor betyder att utagera känslorna, att skrika, kasta saker, gråta hejdlöst och tappa kontrollen. Men att agera på det sättet är inte att känna, det är att utagera, det är att överreagera, att tappa kontrollen och att låta känslorna ta över. Det är ett destruktivt reagerande på känslor. Så reagerar vi när vi inte har lärt oss hur vi agerar konstruktivt på det som vi känner. Vi behöver hitta balansen mellan att förtränga och att överreagera. Balansen när vi varken ignorerar känslorna eller låter dom ta över oss. När vi accepterar känslorna, när vi tillåter dom att finnas, och medvetet agerar på ett konstruktivt sätt så att känslorna säkert kan passera och lämna oss. När känslorna varken förminskas eller förstoras utan istället respekteras.

Att känna känslor är att känna, inte alltid att agera. Eller snarare att medvetet agera. Att känna känslor är att medvetet agera så att känslorna kan användas för att hjälpa oss framåt i livet. Så att känlsorna kan fungera som en kompass och en livskamrat som påminner oss vad vi står för, vad vi värderar, vad vi tycker är viktigt och vad som betyder något för oss. För när vi lär känna våra känslor och tillåter dom att existera, när vi lär oss vad dom vill säga till oss och varför, då blir känslorna våra bästa vänner som vi välkomnar och som stärker oss, istället för våra värsta fiender som vi förpassar, förtränger, förminskar, och som sakta äter upp oss inifrån.

Ha tålamod. Det tar tid och kraft att lära känna någon, inte minst sig själv. Det tar tid, men det är värt varenda sekund. Det tar tid att lära känna sina känslor och förstå sig på dom, att lära sig vad dom menar och vad dom behöver. Det tar tid och det krävs en massa viljekraft. Du kommer att misstolka, missförstå, snubbla, ramla, slå dig, men framförallt så kommer du att sakta börja förstå dig. Och när vi börjar förstå oss själva, så kommer vi att börja förstå varandra, och då kommer det att bli väldigt mycket lättare att leva, med oss själv och med andra. Då kommer det vara lättare att känna alla obekväma känslor, och det kommer också att vara lättare att känna alla dom där härliga och bekväma känslorna som vi såklart helst vill känna. Då kommer du inte att behöva använda dom härliga känslorna som quick-fixes, bedövningsmedel, utan dom kommer att användas så som dom ska användas, som belöningsmedel. Som belöning för att du vågade känna ut alla dom obekväma känslorna på ett konstruktivt och riktigt sätt.

När vi lär oss att hantera alla dom känslorna som vi känner på ett konstruktivt sätt så kommer vi att kunna åka med i livets bergodalbana säkert och fullt ut. Vi lär oss att uppskatta uppförsbackarna och kan njuta fullt ut av nedförsbackarna. Istället för att gå omkring och förneka verkligheten och vara livrädda för om och när backarna och svängarna kommer. Det blir som att vi får ett säkerhetsbälte på oss och plötsligt vågar lita på att livet, bergodalbanan, fungerar som den ska och tar oss dit vi ska, på ett spännande, roligt, intressant, snurrigt, förvirrande och fulländat sätt.

Så knäpp på dig bältet, så åker vi! Livet är sjukt härligt, och ibland jävligt motigt! Men det är dom längsta och trögaste uppförsbackarna som ger oss dom starkaste benen, och den härligaste nedförsbacken därefter. Valet är ditt. Antingen lär du dig hur man åker med, både uppåt och neråt. Eller så fortsätter du att stå vid sidan av och titta på, kapa dipparna med quick-fixes, som tyvärr också kapar topparna så småningom.

Det är ditt val. Vill du våga leva livet på riktigt eller vill du fortsätta lunka runt och undra vad som är meningen med livet?