Självständighet är en illusion
Ensam är stark.
Själv är bäste dräng.
Bra karl reder sig
själv.
Sköt dig själv och skit
i andra.
Vi föds ensamma och dör
ensamma.
Ju fler kockar desto
sämre soppa...
Och hur många gånger har
man inte hört någon säga till en: Det är bra för dig att vara ensam...
Vi lär oss att man ska
sköta sig själv, inte be om hjälp, strunta och blunda, vara självständig och
stark. Annars är man krävande och jobbig. Man ska minsann inte leta efter
kärlek, då är man ängslig. Man ska renovera köket själv och laga bilen själv,
uppfostra barnen själv, äta och sova och titta på tv själv. Det är bra för en.
Men vad allt visar på så
är det här helt fel. Självständighet är en illusion. För redan när vår hjärna
blev till så konstruerades den för att leva tillsammans med andra, med sin
flock, för att samarbeta, för att överleva, tillsammans. Vår mest grundläggande
rädsla är därför rädslan för separation, för att bli övergiven, för att hamna
utanför flocken och inte överleva när tigrarna kommer. Hela våran grundstruktur
är utformad för att vi instinktivt ska agera så att vi får vara en del av
flocken, bli bekräftade, inkluderade, försvarade, av dom sina. För på savannen
överlever man inte själv...
Det finns studier som
följt personer under 75 år i alla dess levnadsstadier, och studierna pekar alla
åt samma håll. Dom som har nära, trygga, kärleksfulla relationer med partners,
familj och vänner som de kan lita på, dom lever lyckligare och har både ett
längre och ett friskare liv än de som inte har trygga relationer. Ensamhet är
alltså livsfarligt. Nära relationer är nödvändigt. Om vi vill leva länge och
lyckligt alltså, vilket jag tror att de allra flesta vill.
Det är inte bara relationerna
med dom som står oss nära som är viktiga, även relationerna med alla som du
möter och alla som påverkar ditt liv är viktiga. Dom som odlar din mat, syr
dina kläder, kör bussen du åker med, städar på ditt kontor. Om vi skapar närhet
med alla som vi möter så skapar vi en lyckligare värld. Många bäckar små. Som ringar
på vattnet sprider vi lycka, om vi är lyckliga. Välj därför det som gör dig
lycklig. Visa medkänsla, empati, förståelse, lev dig in i andras situationer,
försök se deras perspektiv, möt dina medmänniskor med ett öppet sinne.
Alla är vi samma skrot och
korn. Vi har en kropp, ett sinne, och en själ. Vi föds ur en kvinnas sköte. Vi
kommer alla att dö. Och vi vill alla känna kärlek, ge kärlek, vara lyckliga, må
bra, vara friska och glada. Och tillhöra, vi vill tillhöra för att vi vill
överleva. Det är själva drivet i oss.
Om man förstår det och
försöker förstå att vi alla har helt olika levnadsöden och att vi lär oss helt
olika metoder för att bli bekräftade och känna tillhörighet, så tror jag att
man kan känna medkänsla även för dom största idioterna...för dom har inte lärt
sig vad en nära och trygg och kärleksfull flock är. De har ingen flock som
älskar dom för den som dom är, villkorslöst. Och om man inte har det så blir
man desperat...man söker sig till andra flockar. Kravfyllda flockar, där man
får vara med om man hatar. Och man börjar hata för att man inte får älska. Man
börjar hata för att få vara med, tillhöra, ha någon som säger I´ve got your
back.
Eller så lever man ensam
och äts upp inifrån och blir avundsjuk och bitter och kärlekslös och elak och
hånfull och ilsk, och sjuk...och då blir man ännu mer ensam och utanför, och så
fortsätter den onda spiralen.
Eller så utnyttjar man
sociala medier för att få likes och bli bekräftad och känna att man får vara
med, att man har ett härligt liv, att man är lycklig. Och man likear och säger
att du får också vara med. Och man struntar i att likea och visar att du får
minsann inte vara med. Snabba, enkla medel för känna känslan av att tillhöra.
När vi samtidigt lever i en värld där vi alla tillhör mindre och mindre. Vi har
massa flockar; familjen, vänner, kollegor, träningskompisarna, nattklubbarna,
men vi känner oss alla ensamma för vi har ingen riktigt nära relation, ingen
riktigt nära flock. Vi tillhör massa flockar, men ingen på riktigt. För vi lär
oss att inte dela med oss av vårt inre, att inte känna för mycket, att bita
ihop och gå vidare, titta ner i skärmen istället för i ögonen, smsa istället
för att prata, tänka positivt, och vi lär oss alla hundratals olika sociala
spel så att vi får vara med. Tillhöra. Fast inte på riktigt...inte djupt och
innerligt och villkorslöst. Vi får tillhöra på ytan.
Jag tror att det är det
som gör att vi är så många som undrar vad meningen med livet egentligen är. Så
många som känner att det borde finnas något mer. Som längtar. Som längtar efter
lyckan, påriktigtlyckan. Som tar till massa snabba rus för att känna, eller
slippa känna. Så många som har ett svart hål i bröstet, som vi fyller med mat,
alkohol, droger, sex, arbete...men som behöver fyllas med äkthet och närhet och
lugn och ro.
Men jag vet faktiskt vad
meningen med livet är. Det är att leva. Att leva så lyckligt det bara går. Att
kämpa för att våga vara så ärlig och öppen och medkännande som man bara kan.
Hjälpa varandra, finnas för varandra, lyssna och prata med varandra. Se
varandra. För när vi gör det så kan vi mötas på riktigt. Och när vi möts på
riktigt så känns det ju så jävla gött och härligt och äkta och fint och sant. Och
vi blir helt kära, i livet, i varandra, i oss själva. Vi blir lyckliga...och
lever lyckliga i massa massa dar!
Tillsammans är vi
starka!
Självständighet är en
illusion…
Kommentarer
Skicka en kommentar